Utredaren och kriminologiprofessorn Amir Rostami talade om den "svenska paradoxen" när det gäller brottsligheten då han inledde SNS seminarium. Folkbladets Widar Andersson är lite kritiskt frågande till nyttan med just den paradoxen.
Denna saknad/längtan var mycket påtaglig under studieförbundet SNS gedigna seminarium om den kriminella ekonomin som hölls i Stockholm på fredagen den 24 maj. Jag var där.
Amir Rostami är professor i kriminologi. Han inledde seminariet genom att tala om "paradoxen i det svenska tillståndet." Han talade alltså om att den totala brottsligheten i Sverige sjunker medan vi samtidigt ligger i Europatopp när det gäller dödligt skjutvapenvåld som drivs fram av medlemmar i kriminella gäng. För att inte tala om alla sprängningar, övergrepp i rättssaker, infiltrationer i näringsliv, politik och välfärdsförvaltning som utförs av personer i dessa kriminella gäng.
"Paradox" betyder ju något som sker som går på tvärs mot förväntningarna. Och i Sverige har som sagt förväntningarna under lång tid varit närmast grundlagsfästa på att brottsligheten ska vara låg i ett samhälle med relativt små skillnader mellan människors livsvillkor. Vilket verkligen kännetecknar det lilla välfärdslandet Sverige; inget kan ärligt påstå något annat. Dessa förväntningar inom politik och media och samhällsförvaltning - Rostamis paradox - är och var den enskilt största orsaken till att så mycket kraft har lagts på att förneka den kraftiga uppgången i kriminellt gängvåld.
Hur många politiker, kriminologer, journalister och chefredaktörer som helst har envist hävdat att brottsligheten sjunker och/eller att brottsligheten var mycket värre förr då skillnaderna mellan människorna var större. Och när det inte längre gick att bortförklara horderna av tonåriga mördare och mordoffer så las mycket energi på att skuldbelägga "knarkare i överklassen" (alltså sådana människor som mellan raderna kan antas uppskatta samhällen med stora sociala/ekonomiska skillnader mellan människorna) för att göda de kriminella gängen med sina inköp av narkotika.
Seminariet om den kriminella ekonomin på SNS fredagen den 24 maj kan mycket väl i efterhand komma att beskrivas som den dagen då stora delar av det offentliga Sverige vände blad. Flera talare använde uttryck som att vi nu har en "gemensam problembild". I denna bild inser alla att den kriminella ekonomin/organiserade brottsligheten är så omfattande att den är systemhotande - systemisk trussel som den norska justitieministern Emelie Enger Mehl sa i sitt anförande - och en allvarlig fara mot just det samhälle med små skillnader som vi vill värna om.
Johanna Skinnari från BRÅ såg unika inslag i tiden som hon menar tydligt visar att något har hänt.
Att vi har hamnat där vi har hamnat i Sverige beror således inte på att skillnaderna mellan människor i allmänhet har blivit extra stora och det beror heller inte främst på narkotika. (Både Amir Rostami och rikspolischefen Petra Lundh visade siffror på att brottsvinsterna från narkotikahandeln förvisso är stora men ändå mycket små relativt andra kriminella inkomstkällor.) Vi är där vi är därför att vi har tillåtit oss att öppna upp välfärdssystemen, arbetslivet, föreningslivet, näringslivet och det svenska territoriet i stort för kriminella aktörer.
Polismästare Carin Götblad fanns i vimlet på SNS fullsatta seminarium på fredagen den 24 maj. Folkbladets Widar Andersson fick en stimulerande pratstund med henne.
Justitieminister Gunnar Strömmer talade om behovet av att "gå på pengarna" samtidigt som det fortsatt gäller att "slå mot det grova våldet." Regeringen och stora delar av riksdagen har uppenbart allvaret klart för sig. Gunnar Strömmer står där någonstans i mitten av den "gemensamma problembilden" som nu tar form och som kan ge oss realistiska förhoppningar om ett Sverige om tio år som är mindre kriminellt, mindre tillitsfullt mot oärliga personer, mindre infiltrerat av islamister, diktaturer och gangsters och mer präglat av ordning och reda inom välfärd, näringsliv och migration.
Inga-Britt Ahlenius var i publiken på SNS seminarium om kriminell ekonomi och organiserad brottslighet. Hon har gjort betydande insatser för att hålla Sverige mer rimligt och ordnat under de svåra åren.
Men det gäller förstås att hålla uppe garden. På seminariets avslutande mingel fick jag tillfälle att byta några ord med Per Eleblad som är generaldirektör på statens nya utbetalningsmyndighet. Myndigheten ska steg för steg ta ett allt större ansvar för att de cirka 800 miljarder kronor som statliga myndigheter och a-kassorna betalar ut varje år ska hamna i rätta händer. För några år sedan lyssnade jag på honom när han var ekonomidirektör på Försäkringskassan. Per Eleblad kan säkert göra skillnad på sin nya post. I vimlet träffade jag även åklagaren/utredaren Lise Tamm, den förra revisorn i Sverige, EU och FN Inga-Britt Ahlenius och polismästaren Carin Götblad. De är alla tre pådrivande människor för ett bättre, tryggare och rättvisare Sverige med fortsatt små skillnader mellan människor.