Hissen dÀr Marie-Louise misshandlades Àr inte ens en meter bred. Hennes möjligheter att freda sig mot angreppet var nÀstintill obefintliga.
Hunden Majken fÄr följa med in nÀr vi trÀffas i Marie-Louises kontorslokaler. Hon lÀgger sig snÀllt i ett hörn efter att ha fÄtt ett hundben och smÀlter nÀstan in i den mörka mattan med sin svarta pÀls.
â Hon har faktiskt klarat sig bra â tack och lov. Jag var rĂ€dd att hon skulle vara traumatiserad för resten av livet, men hon Ă€r stabil i psyket, sĂ€ger Marie-Louise och slĂ„r sig ner.
Framför sig har hon domen. En 65-Ärig man dömdes den 12 augusti till fem Är och sex mÄnaders fÀngelse för grov misshandel av Marie-Louise i trapphuset utanför hennes lÀgenhet.
Ă klagaren hade yrkat pĂ„ tio Ă„rs fĂ€ngelse för synnerligen grov misshandel, men Norrköpings tingsrĂ€tt ansĂ„g inte att angreppet, dĂ€r Marie-Louise förlorade synen pĂ„ ena ögat, var âtortyrliknandeâ.
Marie-Louise blinkar och konstaterar att hon fortfarande inte vant sig vid att hon numera bara ser pÄ ett öga. Hon Àr fortfarande sjukskriven pÄ heltid.
Det tar ett halvÄr för hjÀrnan att stÀlla om nÀr synen förlorats pÄ ena ögat, fram till dess Àr synfÀltet begrÀnsat och hon blir trött och fÄr huvudvÀrk om hon exempelvis sitter framför datorn.
Hon tÀnker pÄ överfallet varje dag.
â Jag kan knappt förstĂ„ att det hĂ€nt mig, men sĂ„ ser jag mig sjĂ€lv i spegeln och ser mitt öga, sĂ€ger hon.
1991 tog Marie-Louise juristexamen vid Uppsala universitet. Hon visste redan i gymnasiet att det var jurist hon ville bli:
â Det verkade vara ett spĂ€nnande och roligt yrke. Jag tyckte om det hĂ€r med problemlösning och logiskt tĂ€nkande.
Efter nÄgra Är i huvudstaden kom hon tillbaka till hemstaden Norrköping. Sedan dess har hon verkat hÀr som advokat, under Ärens gÄng i Àrenden som rör familjerÀtt, arvsrÀtt och brottmÄl.
Men den dÀr sena aprilkvÀllen var det inte yrkesrollen hon tÀnkte pÄ nÀr en maskerad person plötsligt överföll henne i trapphuset utanför lÀgenheten. IstÀllet var det hunden Majken. NÀr mannen kastade sig över Marie-Louise, blev Majken sÄ skrÀmd att hon sprang hela vÀgen ner genom trapphuset och satte sig livrÀdd i ett hörn.
Ăver fyra mĂ„nader senare spelas attacken som sedan följde fortfarande upp som en film i Marie-Louises huvud:
Sekunden som hissdörrarna gick upp kom första slaget. Hon hann knappt förstÄ vad som hÀnde innan hon lÄg hoptrÀngd i den smala hissen med en stor, maskerad person över sig som matade slag efter slag mot hennes huvud och tryckte in fingrarna i hennes ögon.
â Jag tĂ€nkte: "Nu Ă€r det slut, jag överlever inte det hĂ€r", berĂ€ttar hon.
Marie-Louise skrek â allt vad hon orkade och försökte stampa med benen i golvet för att vĂ€cka uppmĂ€rksamhet. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt lyckades hon ocksĂ„ fĂ„ ut ett ben mellan hissdörrarna sĂ„ att de inte stĂ€ngdes. Till slut hörde en granne ovĂ€sendet och kom ut och lyckades avbryta attacken.
â HjĂ€lten, sĂ€ger Marie-Louise med ett varmt leende nĂ€r grannen kommer pĂ„ tal.
Marie-Louise Landberg förlorade synen pÄ ena ögat efter attacken. Hon anser att det som mannen utsatte henne för ska anses som "tortyrliknande" och att han borde fÄ ett strÀngare straff.
Hon hade nÀstan gett upp nÀr han kom:
â Jag hade inga krafter kvar dĂ„, jag tĂ€nkte bara: "det hĂ€r gĂ„r inte, jag kommer att dö hĂ€r". Och sĂ„ kĂ€nde jag hur trycket över mig lĂ€ttade. Han drog ju bort honom i tröjan. Annars hade han inte slutat, sĂ€ger hon övertygat.
Det var Àven grannen som tog hand om hunden Majken medan Marie-Louise, svÄrt skadad, fördes till sjukhus.
Efter flera operationer konstaterades att synen pĂ„ höger öga inte gick att rĂ€dda. Ăven vĂ€nster öga vad skadat, men kunde lĂ€ka.
Marie-Louise, som har lÄng erfarenhet av brottsutredningar frÄn sitt arbete inom rÀttsvÀsendet, ville snabbt ÄterberÀtta för polisen allt hon mindes frÄn attacken:
â Jag vet ju sjĂ€lv att minnesbilden Ă€r som tydligast direkt efter.
Men vem gÀrningsmannen var hade hon ingen aning om.
â Jag hade ingen aning om vad det var för galning som stod dĂ€r och bara slog till mig. Jag trodde att han mĂ„ste ha tagit fel pĂ„ person.
Ganska snart stod det dock klart att en 65-Ärig man, som varit part i ett boutredningsÀrende dÀr Marie-Louise företrÀtt ett dödsbo, var misstÀnkt.
Ă
klagare Pernilla Torsleff yrkade pÄ maxstraffet för synnerligen grov misshandel, tio Ärs fÀngelse, för 65-Äringen.
Efter ha varit verksam inom rÀttsvÀsendet i över trettio Är har Marie-Louise varit med om en hel del. SÀrskilt i vÄrdnadstvister kan det vara mycket kÀnslor. I brottmÄl kan det vara personer med vÄldskapital. Det hÀnder att man fÄr motta hot. Men just den hÀr mannen var aldrig hotfull.
â Jag har svĂ„rt att fatta att han kunde bli sĂ„ fysiskt aggressiv och hatisk. Han kanske inte alltid var sĂ„ trevlig och han hade svĂ„rt att finna sig i beslut, men han var aldrig hotfull.
TvÀrtom, berÀttar Marie-Louise, upptrÀdde den hÀr mannen alltid hövligt.
â Och det Ă€r kanske de farligaste personerna, menar hon.
Nu nÀr domen kommit tycker hon att han borde ha fÄtt ett betydligt strÀngare straff.
â Jag anser att han Ă€r vĂ€ldigt farlig. Han kan föra sig, men sen helt plötsligt kan det slĂ„ om och han kan bli fruktansvĂ€rt aggressiv och hatisk â som han blev mot mig. DĂ„ kĂ€nner jag naturligtvis att det Ă€r farligt att han Ă€r ute bland oss.
Domare i mÄlet var Anders Heiborn.
Hon tycker Àven att misshandeln han utsatt henne för har varit "tortyrliknande" och lett till en bestÄende skada, vilket Àr tvÄ av kriterierna för att en misshandel ska rÀknas som synnerligen grov.
Under sommaren har ytterligare en dom mot en advokat som blivit attackerad fallit. Sveriges advokatsamfund har nu gÄtt ut med att de anser att det borde vara strÀngare straff för den som angriper en advokat, precis som det i dag Àr för domare och Äklagare.
Det hÄller Marie-Louise med om.
â Det Ă€r ett angrepp pĂ„ rĂ€ttsstaten. SjĂ€lvklart ska man ha ett högre straff om man ger sig pĂ„ en advokat, sĂ€ger hon.
à klagaren har redan överklagat domen mot 65-Äringen till hovrÀtten och Àven Marie-Louise kommer tillsammans med sitt ombud överklaga.
Vad tror du om era möjligheter i högre instans?
â Med tanke pĂ„ hur det var skrivet: att det ligger och vĂ€ger (mellan grov och synnerligen grov misshandel, reds anm) sĂ„ hoppas jag naturligtvis pĂ„ det. Men nu Ă€r det domstolarna som dömer, sĂ„ jag vill inte uttala mig vidare om det.
Det Àr tvÄ mÄnader kvar tills sjukskrivningen Àr över. Sedan ska Marie-Louise ÄtergÄ till arbetet som advokat. Hon tÀnker inte ge sig.
Fram till dess blir det mÄnga promenader med Majken.
â Jag tycker fortfarande att det Ă€r lite jobbigt att gĂ„ ut sent pĂ„ kvĂ€llen, sista turen Ă€r alltid lite obehaglig. Det Ă€r en grundtrygghet som rubbats. Och Majken Ă€r fortfarande lite misstĂ€nksam mot svartklĂ€dda mĂ€nniskor. Men vi jobbar pĂ„ det.
Hunden Majken Àr ett stöd nÀr Marie-Louise Landberg ÄterhÀmtar sig frÄn den grova misshandeln. HjÀrnan mÄste stÀlla om till att hon nu bara har syn pÄ ena ögat.