I stort sett alla frågor till Bolund handlade om klimat och miljö. De två första utfrågningarna - Ulf Kristersson (M) (8/8) och Magdalena Andersson (S) (9/8) - handlade däremot om allt annat än klimat och miljö. Vän av ordning kan kanske tycka att frågebatterierna borde vara mer jämt fördelade när Sveriges Radio gör program av det här slaget?  Ekots medarbetare gör dock en annan, och högst rimlig bedömning av sitt uppdrag. Som jag tolkar saken efter de tre första inledande programmen så siktar programmakarna in sig på partiernas "bräckligheter" snarare är på något slags ängslig millimeterrättvisa vad gäller innehållet i frågorna som ställs. Vilket är en hållning att respektera. Som lyssnare och väljare får man mer ledtrådar och aningar och kunskaper när det borras mer specifikt i några för just det partiet mer känsliga/bräckliga frågor. 

M: s statsministerkandidat Ulf Kristersson fick således mycket frågor om lag och ordning medan S statsminister Magdalena Andersson fick många frågor på temat om partiet har några bestämda uppfattningar (röda linjer) om något mer än att man vill fortsätta regera. Och utifrån samma logik var den första frågan som ställdes till miljöpartiets Per Bolund denna: "Varför valde Miljöpartiet att lämna regeringen med S när det är just i regering som man har störst möjlighet att påverka i klimat- och miljöfrågor?" Programledarna tog flera exempel - förvaring av kärnkraftsbränsle, utbyggnad av Arlanda och gruvtillstånd i Kallak - där Socialdemokraterna i regeringen snabbt tog beslut sedan MP lämnat regeringen. Hade det inte varit bättre för MP: s hjärtefrågor om partiet stannat kvar och fortsatt bromsa för kärnkraften, flyget och gruvbrytningen?

Per Bolund hade inga riktigt bra svar. Sanningen är väl att de hoppade av för att kunna gå i hård klimatopposition för att den vägen få upp sitt väljarstöd och klara sig kvar i riksdagen. Men så kom kriget i Ukraina, Nato och skyhöga el- och bränslepriser emellan. 

Miljöpartiets bräckliga punkt är att miljö- och klimatintressen kolliderar när det till exempel gäller kärnkraft/vindkraft. Och MP får ingen ordning på argumenten. En annan bräcklighet är att de blivit ett vänsterparti. Men det finns redan ett bättre och större vänsterparti. MP har tappat meningen med föreningen. Så känns det. Bolund har blivit en maktpolitiker i mängden. Så låter det i radion i allafall.