Kongressen valde finansminister Magdalena Andersson till ny partiledare. Med ny pondus och intensitet kan hon ta tag i invandringspolitiken där S underpresterat under många år. Den misslyckade integrationen och den höga kriminaliteten beskrivs nu rakt och tydligt som de stora samhällsproblem som de är. Den förskjutningen i S-politiken var helt nödvändig för partiets trovärdighet i breda medborgargrupper. Kongressen var i det avseendet - och i de flesta andra tänkbara avseenden - en framgång för en socialdemokrati som vill visa upp utåt och pränta in inåt att ordning och reda, politisk reformvilja, sammanhållning och kompetens är omdömen som partiet vill förknippas med.
Idag är det måndag igen. Alla de omvärldar och verkligheter som lätt kan förträngas under några intensiva kongressdygn; de gör sig åter påminda. Utanför kongresshallen är det mesta sig likt i politiken. Centerpartiet och Vänsterpartiet behöver på kort sikt säkras för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister i den omröstning i riksdagen som väntar i närtid. Stöd för regeringens budget behövs sannolikt också från C och V. Framförallt behöver S på lite längre sikt hitta vettiga samarbetsformer med V och C.
Partikongresser är som de är. Självförhärligande överdrifter har blivit en del av kulturen och ett sätt att stärka det egna laget. Men jag tror att det finns anledning till gruppsykologiska reflektioner. Det som är starkt inkluderande är nämligen lika starkt exkluderande. "Framtiden har valt oss", sa Magdalena Andersson i sitt tal till kongressen. Under mina dagar på åhörarläktaren i Göteborg hörde jag oavbrutet unga och gamla ombud och statsråd upprepa formeln (i olika varianter): "Det är en uppgift som endast Socialdemokraterna klarar av". Formeln är ett slags reflex från de fornstora dagar då formeln inte behövde uttalas eftersom S i praktiken var det enda regeringspartiet. Inom övriga partier utvecklades uppgivenhet och säkerligen också rädsla för det stora partiet som skötte allt och kunde allt. Formeln om det unika och oersättliga S sprider nog fortfarande lite nervositet i andra partiled. Nuförtiden behöver dock S samarbeta med flera andra partier för att kunna regera. Vilket talar för att S borde anpassa sin självbild och bli mer inbjudande och ödmjuk. Annars kan man snart stå där unikt ensam och skälla som en bandhund medan andra partier regerar tillsammans.