Det var på vårkanten 2014, snart nio år sedan, Vita Hästen klev upp i landets näst högsta hockeyserie. Detta efter en närmast perfekt genomförd kvalserie med oförglömliga matcher mot Björklöven, Troja/Ljungby, Kallinge-Ronneby, Tingsryd och Piteå.
Jag minns en formtopp som hette duga under de där veckorna. Pelle Hånberg-coachade Hästen vann sex av matcherna och förlorade en enda. Skrällen var ett faktum och supportrarna svävade i sjunde himlen.
Fast för Hånberg själv var det långtifrån lika festligt. Redan dagen innan den avslutande matchen mot Piteå – där han hyllades unisont av närmare 4 000 åskådare efter matchen – hade Pelle fått besked om att han inte ingick i Vita Hästens framtidsplaner. En lång tradition av tränarbyten, rockader i trupp och i styrelserummet fick därmed en trist och för många oförklarlig fortsättning. Trots säsongens enorma framgångar fick lagets huvudansvarige gå.
Visst blev det en tillfällig boost när Niklas Czarnecki tog över inför Hästens comeback i allsvenskan. Laget chockade konkurrenterna inledningsvis, ledde ett tag serien, och kunde visa upp en stormkokande häxkittel till hemmarink vid Himmelstalundsfältet. En arena och ett lag som andra lag fick lära sig att frukta.
Vita Hästen slutade åtta i allsvenskan och fick kvala till SHL. Man grejade samtliga steg – utom det sista då det blev pisk i fyra raka matcher mot Modo.
Därefter var det som det roliga tog slut. Vita Hästen famlar efter någon slags identitet man egentligen inte sett röken av under (nu klämmer jag kanske i i överkant) de senaste 30 åren. Finns det motsatsord till kontinuitet så är det Vita Hästen.
Hårda ord? Tycker inte det.
I en intervju med Folkbladets Kenny Wiis tidigare den här veckan vädrar klubbikonen Marcus Eriksson tankar som jag själv många gånger slagits av genom åren.
37-åringen kan, med stöd av sin historia i föreningen, ventilera åsikter som en rookie förmodligen inte skulle drömma om att vädra, men "Mackes" ord är tänkvärda och konstruktiva, även om många säkert läser in intervjun som en slags diss av hela föreningen.
"Vi har inte hittat någon trygghet, vare sig klubb eller A-lag eller någonstans. Det har inte byggts upp någonting, det kan man väl säga. Det är ekonomiska förutsättningar och så vidare och så vidare. Det är där vi är nu, man kommer liksom inte vidare. Det har varit känslan i alla fall. Det är mer att överleva varje år och då blir fokus på det. Då kan man inte utveckla något", menade Hästens nummer 20.
Huvudet på spiken. Vita Hästen står kvar och krafsar med hovarna i samma gränsland mellan allsvenskan och division 1. Klubben kommer, som Marcus påpekar, aldrig vidare. Man ligger i skrivande stund elva i serien och balanserar på en skridsko vid avgrunden.
Pengar? Jag är inte säker på att det skulle vara en framgångsfaktor mer än i det korta perspektivet. Hästens problem ligger djupare än så.
"Nu är det en ny tränare i år som kommer med sina idéer, ny fystränarstab och så. Det är ju inget som är "det här har vi gjort de senaste tio åren och det har fungerat". Först var det Niklas (Czarnecki) och några och då körde vi på ett sätt, sen kommer nästa och då blir det ett sätt. Alla kommer ju med sin grej men det är ingenting som det byggs på och det är egentligen ingenting som det har tagits tillvara på från år till år. Och blir det 15 nya spelare varje år, då kommer det alltid ta tid", sa Eriksson.