Den leende sportchefen är inte personen som går omärkt förbi i ett rum.
Adnan Ergül älskar livet och gillar människor. Det märks. Det hörs.
Stora gester, alltid redo att fyra av ett skämt och det där skrattet som smittar av sig.
Hans namn har blivit synonymt med framgångsrika värvningar i Norrköpingsfotbollen, men också för en del laddade uttalanden där seriekonkurrenten Linköping City åkt på en hel del verbalt smörj.
– De tror att de kan köpa ihop ett lag. Det är bättre att de försöker hitta sina egna spelare om man ska hålla på med fotboll. Det är bättre Linköping håller på med hockey i stället, men de lyckas inte där heller, sa Ergül när City norpade Riki Cakic.
Sporten träffade Sylvias sportchef över en kaffe.
– De som känner mig vet att det är lite marknadsföring, säger Adnan Ergül om sin ofiltrerade sida i intervjuer.
Så frispråkigheten har inte satt dig i situationer?
– Nej, det är med glimten i ögat.
Du verkar vara en omtyckt kille?
– Ha ha. Jag vet inte. Jag är en rolig kille och skäms inte. Jag säger mina svagheter och tar hjälp om jag behöver. Jag är hjälpsam och tycker om alla – oavsett religion, men jag hatar mobbare. Pappa sa att om du får en annan människa glad så har du lyckats. Så känner jag också.
Den lättsamma sidan av Adnan Ergül finns hela tiden närvarande, men han har inga problem att skifta ton i samtalet.
När 45-åringen berättar om den okända sidan av sig själv, den utanför fotbollen, är det med ett annan blick i ögonen.
– Jag är född i Turkiet och var ett och ett halvt när jag kom till Sverige. Det var ett folkmord som skedde för 100 år sedan, men vi var förtryckta efter det. Farsan var jättedriftig, han lämnade byn 1965 och jobbade i storstaden. Sedan fick han jobb i Tyskland och tog med familjen. Tanken var att vi skulle bo i Tyskland, men det var arbetsbrist i Sverige. Goodyear och Volvo åkte med bussar till Tyskland och hämtade folk, berättar Ergül.
Pappan fastnade för Sverige.
– Det var så vackert här.
I dag bor familjen Ergül, Adnan med fru och tre barn i Navestad.
– Jag är uppvuxen där och bor fortfarande kvar.
Har fotbollen alltid varit där?
– Nej. Jag är gammal brottare i Björnen. Vad var jag när jag la av? 15 kanske. Vi tog hand om alla killar i Navestadområdet, vi var i Navestadhallen. En person som jag uppskattar mycket, som var en som far, var Bengt Castenfall. Han och några ledare till skjutsade oss till cuper.
– Tack vare brottningen så hamnade vi inte snett.
Hade ni gjort det annars?
– Det tror jag säkert. Det var många från Navestad som inte brottades och hamnade snett. Vi som brottades har det gått bra för.
Var du bra?
– Ja, DM-mästare. I 32, 34 och 36 kilo tror jag det var. Vi tränade två-tre gånger i veckan, sedan höll vi på och tränade på lediga dagar med.
Vad var det som du gillade med brottningen?
– Det var jag mot en annan person. Våra största motståndare var våra egna lagmedlemmar från Björnen. Jag hade alltid oturen att få möta Fredrik Pettersson som blev svensk mästare. Det var bara att ge upp direkt, men hans pappa höll på mig, skrattar Adnan.
Och fotbollen?
– Jag gillade inte fotboll fram till jag var 16. Alla kompisar spelade och jag tyckte det var tråkigt. "Jaga en bolljävel...". Sedan började jag spela fotboll och innebandy. Oduglig var jag, men sedan blev jag bättre och bättre. Jag var ganska teknisk, men hade konditionen emot mig.
Rollen som sportchef startade på allvar i Syrianska som klättrade i seriesystemet och nådde division 3. Under den tiden såg Ergül till att starta ett samarbete med Sleipner. Senare hamnade Adnan i "Randigt" och stannade i drygt åtta år
– Det var stort att de gav mig chansen. Jag lärde mig massor i Sleipner.
Sista tiden i "Randigt" var inte lika rolig. Det var oroligt i egna led och plötsligt var laget i division 3. Adnan Ergül avancerade dock uppåt när han bytte omklädningsrum ett par meter bort.
Till Sylvia.
– Fantastiskt seriösa spelare. Skolade. Jag kan koncentrera mig på kanske tre-fyra äldre som kan höja laget. I Sleipner var det alla lagdelar. Det är ett mer dukat bord i Sylvia. Nu kan jag verkligen spana in vissa spelare och ha tålamod. I Sleipner var det chansningar. "Fan, nu måste det här slå väl ut".
Vilket det gjorde, väl?
– Ja, det är någon som gillar mig där uppe, ha ha.
I sin civila yrkesroll på DSV kan Adnan Ergül erbjuda spelare ett upplägg med en seriös satsning och ett jobb vid sidan av fotbollen.
– Kontaktnätet och mina egna chefer. Det är många som ska tackas för att det går. Magnus Andersson och Thomas Larsson. Samtidigt måste spelarna sköta jobbet. Det har varit spelare som vi haft på jobb men...poff: bort direkt.
Du daltar inte?
– Nej, absolut inte. Jag är ändå ansvarig, det är jag som får skiten om de inte sköter jobbet. Är du duktig på jobbet, då är du en duktig spelare. Då kan man gå långt.
Du ser ett samband där?
– Ja, det är bara att titta på Max Olsson. Han har fått så mycket beröm, en duktig arbetare. Det berömmet är kul att höra, det blir som ens egen grabb.
Ni ger spelarna chansen att skapa sin egen framgång?
– Det är därför vi oftast bara skriver ett år med spelarna. Vi betalar inga summor. Vi försöker hjälpa med det civila, jobb eller skola. Men vi kommer aldrig att stoppa dig heller. Ta skitåret ekonomiskt för att utvecklas, så tar vi snacket sen.
Kristoffer Khazeni är ett färskt och träffande exempel på Adnan Ergüls lyckosamma sida som sportchef. Mittfältaren har gått från IFK Stocksund, via en säsong i Sylvia, till ett A-lagskontrakt med IFK Norrköping på rekordtid.
Det är en signal, tror Ergül, och fortsätter:
– Det är många som vill hit. Nermin Karic är ett annat exempel. Vi är bra alltså. Det ska Rickard (Johansson, tränaren) ha en eloge för. Jag var skeptisk i början, jag menar att ersätta Kim (Hellberg). Kim är självklart ett tapp, men jag tror att Rickard är det bästa vi kan ha fått som ersättare. Han var med Kim och de har bra kontakt.
Hur fria tyglar har du?
– Jag har frihet. Jag ansvarar för Sylvia, men samtidigt måste det vara en jättebra dialog för utan IFK kanske vi inte hade stått här i dag. Alla ska tjäna på det. Det ska gynna alla. Vårt mål är att leverera spelare till allsvenskan eller eliten.
– Spelare som kanske inte ska konkurrera med våra egna spelare i staden. Vi ska släppa fram våra egna. De är jätteduktiga, men behöver skaffa sig rutin i matcher. Jag hoppas ha flyt att hitta någon som kan bli aktuell för IFK i framtiden.