Linn Jerrhage i hemmaarenan "Valen", i Santander.
Tirso Incentro, som klubben CD Talents representationslag i den spanska tredjeligan heter, vill bli först med att ta sig upp till den näst högsta serien från regionen. Kantabriens huvudstad Santander har aldrig tidigare haft ett basketlag på den nivån.
Så här långt ser det mycket bra ut.
Tirso Incentro förlorade bara två matcher, en i höstas och en under våren, i grundserien. De flesta vanns med stora siffror.
– En och tre poäng skiljde i förlusterna. Samma motståndare slog vi stort hemma. Det kommer att bli nyttigt för oss med tuffare matcher nu. Vi har längtat till slutspelet ett tag, det varit lite motivationsproblem när motståndet har varit sämre, säger Norrköpingstjejen.
Hon har själv en fin debutsäsong i Spanien bakom sig.
– Mitt skytte utifrån har gått bättre, det är kul, poängterar Linn.
Ingen i serien gör fler tvåpoängare per match än den förra Dolphins-spelaren och bara fyra spelare har totalt gjort fler poäng. Linn Jerrhages snitt per match är elva poäng och hon spelar runt 23 minuter.
– Har haft lite problem med ena hälsenan på slutet, men det är bara vila som behövs för att den ska bli okej, säger hon.
På söndag inleds den långa resan. För Tirso Incentro, som förstärkt med amerikanska centern Rachel Connie Morris och spanska guarden Lucia Rodriguez de la Torrente i jakten på uppflyttning, väntar åttondelsfinal mot den andra serien i norr, AD Universide de Oviedo i en duell över två matcher där sammanlagda resultatet räknas.
Det är bara början av ett slutspel/kvalspel som pågår ända till slutet av maj när allt avgörs i en kvalserie.
– Det är dit vi hoppas nå, säger Linn Jerrhage.
När hon inte njuter av den behagliga tillvaron i 180 000-staden med Biscayabukten som närmaste granne jobbar Linn också på reklambyrån Fluid.
Sporten träffade 25-åringen i Norrköping, under jul- och nyårsuppehållet, och hon berättade då att närliggande bergskedjan Picos de Europa stod på hennes bucket list där nere.
Nå, har du vandrat där än?
– Om jag har. Kanske inte vandrat så mycket, men upplevt den, senast i går ihop med släktingar. Vi tog linbana upp till 1800 meters höjd. Det var häftigt.
Och spanskan?
– Det går bättre. Går till en lärare och tar privatlektioner. Jag vill ta tag i det ordentligt.
Framtiden?
– Ingen aning. Först hoppas jag att vi ska spela två månader till, sedan får vi se. Jag trivs verkligen här nere.