Kollegan, väljer att kalla honom Johny, var så svett att tröjan kunde kramas ur efter att rapporterat live under en match med så många vändningar att jag tappade räkningen.
Själv lyckades jag, med stor ansträngning, hålla tillbaka tårarna – tills Taylor Murrays namn ropades upp som finalseriens mest värdefulla spelare.
Hon hade förstås ingen konkurrens om det priset.
Luleås Brooke McCarty-Williams vann fyra individuella priser och var grundseriens stora stjärna, men när säsongen skulle summeras i Stadium arena stod guarden utan pokal.
Som ledare för sitt lag på planen har hon inte varit i närheten av Dolphins dito.
Murray klagade aldrig, trots en brutal bevakning.
Maryland-guarden som alltså kom till Dolphins efter ett sabbatsår på grund av pandemin har burit det här laget i finalspelet och har gjort exakt det som lagkamraterna behövt och allt Kevin Taylor Lundgren bett henne om – och mer än så.
När hon lämnar för en av de större och mer välbetalda ligorna i Europa får den klubben en osjälvisk, lojal och beslutsam spelare som definitivt är redo för större utmaningar.
Kan bara påminna mig ha sett släppa garden, känslomässigt, en gång den här säsongen.
I slutsekunderna av den fjärde finalen.
När hon och de 1912 i arenan – näst bästa siffran sedan 2013 års guldfight mot Solna – fattade att triumfen var hemma.
Det var ett vackert ögonblick.
Sedan kom konfettin, musiken ("We are the champions" med Queen) och guldhattarna.
Och känslorna.
Resan laget gjort, från kvartsfinalförlusten mot Högsbo förra året till ett mer eller mindre sensationellt SM-guld, är häpnadsväckande.
Laget tappade 2–0 till 2–2 mot Östersund i semifinalserien, men avgjorde hemma på ett imponerande sätt.
I finalserien smällde det till direkt i Luleå – och den knallen visade sig bli avgörande.
Jag var kaxig efter den andra finalen och räknade in guldet, men det var darrigt när Dolphins bara fick tre spelare att fungera under den första halvan av den avgörande matchen – Murray, Kate Oliver och Rakel Gyberg – och så långt såg de regerande mästarna starka ut.
Laget svarade på bästa sätt nu också, där Jaelyn Brown tog sig samman och visade sig vara den matchvinnare vi pekat ut henne som i finalserien.
Att se möjligheter i svåra underlägen som i tredje perioden har i slutspelet blivit mer regel än undantag, knutna nävar och attityd istället för hängande hakor också.
Både vändningarna i sista finalen och att välta svensk baskets jätte på damsidan i en fyra fighter lång serie är en prestation jag sätter bragdstämpel på.
Det klarar bara ett lag med karaktär.
Ni vet vem jag hyllat i spalten tidigare och nu har den 28-årige coachen fått ett av de två gulden han suktar efter den här våren.
Utan stora gester, höjd röst eller elaka blickar mot domare har Kevin Taylor Lundgren gjutit mod och tro i sin spelartrupp och inte ens förlusterna på vägen fram i slutspelet fick honom att vackla om lagets kapacitet.
Han var kylig även den här guldkvällen, men när Kate Oliver sköt 75–71 drygt halvvägs in i sista perioden kunde inte ens "KTL" lägga band på sig utan vrålade ut sina känslor.
Du behöver inte vara enögd för att uppskatta att den stora Luleå-dominansen brutits, laget har sju titlar av åtta möjliga.
Dolphins har förutsättningar – med arenan, ledarna, den starka imagen som en klubb som kan få spelare att växa och det kommande riksidrottsgymnasiet – att befästa sin position som nummer ett i Sverige.
Jo, resonemanget gäller både damerna och herrarna i landets just nu mest framgångsrika basketklubb.
Hördes applåden?
Då så.