Kommunstyrelsens ordförande i en medelstor kommun sänder mig ett mejl som ångar av frustration. Den här politikern är långtifrån någon novis som upprörs i onödan. Tvärtom skulle jag vilja säga att politikern i fråga är en erfaren och tämligen systemintegrerad socialdemokrat som oftast vet att välja såväl sina strider som sina frustrationsobjekt.
I en bilaga till mejlet finns Skolverkets "Statsbidragskalender" för år 2019. I kalendern anmäls 57 olika specialdestinerade statsbidrag som kommunerna kan söka under vissa angivna datum. För att bara ta några exempel ur högen: Läslyftet i skolan 15 jan - 15 feb. Digitalisering nationella prov 15 feb - 15 mars. Lågstadiesatsningen 1 mars - 1 april. Papperslösa barn - 15 aug - 16 sep.
Mer att läsa: Svensk rädsla för kunskap.
Min frustration - som jag delar med kommunalrådet - handlar om styrningen över skolan som sådan. Statsbidragskalenderns 57 olika menyer antyder en styrning som är så pass fragmenterad att den i själva verket är en ickestyrning. I många kommuner - små som stora - finns idag en växande penningtörst; inte minst på skolans område. Någon miljon här och där från någon av alla möjliga statsbidrag kan ha avgörande betydelse för kommunens skolekonomi. Kommunerna får lägga mycket tid på ansökningar, uppföljningar och på utvärderingar. - blanketter, småmöten och konferenser ska fyllas i, planeras och genomföras.
Mer att läsa: Äntligen klarspråk om skolproblemen.
Samtidigt riskerar de stora och viktiga skolproblemen att försvinna i mängden av detaljer och statsbidrag. Kunskapsresultaten faller sedan många år i den svenska skolan. Det är en helt absurd utveckling för ett utvecklat land som Sverige. Förra veckan kom OECD med en rapport där det på vanlig svenska förklarades vad problemen beror på: "Nästan två tredjedelar (61 procent) av barnen till första generationens invandrare misslyckas med sina studier. Detta är betydligt fler än i de flesta andra länder.”
I den bästa av världar borde det räcka med två bidrag. Ett bidrag från staten till alla kommuner som ser till att driva effektiva kunskapsskolor för alla elever. Och ett bidrag från kommunerna till staten då staten ser till att föra en moderat och måttfull invandringspolitik som inte slår sönder kommunernas skolkvalitet och integrationskraft.