Dessa skyltar sitter vid många stigar i reservatet. Allemansrätten gör att länsstyrelsen bara kan avråda från att besöka skogen, de kan inte förbjuda någon.
Boven i dramat är granbarkborren som har tagit död på över 16 hektar skog sedan 2018. 2022 förklarades Torstorpeskogen som naturreservat av länsstyrelsen. Markägaren är fortfarande Holmen skog.
– Det känns nästan som att man vill sälja huset och flytta härifrån. Vi byggde huset här för 16 år sedan, vid skogen och för att kunna komma ut i naturen, säger Anette Gilenmyr.
Hon berättar att länsstyrelsen satte upp varningar för ungefär tre år sedan som avråder helt från att beträda flera av stigarna.
– Jag köper det här med granbarkborren, men de kan väl åtminstone sköta om det så att vi kan gå här. Jag menar att man borde kunna gå på spåren här när det inte blåser, säger Anette Gilenmyr.
De fallna träden blockerar både gångstigar och ridspår som tidigare användes flitigt av flera stall i området. Enligt Anette har det lett till att ryttarna använder elljusspåren i stället, vilket förstör spåren.
– Jag tycker det är så tråkigt att det ser ut såhär. Det är helt och hållet förstört.
Anette och Peter byggde hus här just för att de ville ha närheten till Torstorpeskogen.
"Här uppe finns en gammal fornborg med utsikt över hela Finspång. Men det är inte så lätt att ta sig dit upp, och det tycker jag är synd", säger Peter Gilenmyr.
Anette beskriver hur skogen förut var full av liv. Hur orienteringsklubben brukade dra till sig massor av folk, även från andra länder. Skolorna brukade har friluftsdagar här. Nu springer varken orienterare eller barn här längre.
– Vi har gått här i 15 år, dagligen. Och nu går det inte att gå här. Jag kan tala om att det finns väldigt mycket svamp här också, men du kommer inte åt den, säger Anette Gilenmyr.
"Det enda vi kan göra är att sätta upp skyltarna och hoppas att man läser dem. Jag tror att det är ganska många som går ändå, och det är inget som kan hindra dem, men det är ju på egen risk", säger skogsförvaltaren.
När Thomas Johansson tillträdde som förvaltare för skogen 2023 blev han förvånad över spårens kvalitet. "Jag hade sett framför mig hur det oftast ser ut på motionsspår i kanske Linköping eller Norrköping, med breda, uppröjda, flisade, belysta stigar. Men det var ju en jättesmal stig ute i skogen. Det kanske är så de vill ha det, men det var svårt att hitta stigen."
"Det vi satsat på nu är den kortaste motionsslingan på drygt två kilometer och försöker hålla den intakt", säger Thomas Johansson.
Thomas Johansson är förvaltare av skogen och beskriver hur de på länsstyrelsen tog över en skog med många inblandade aktörer. De klubbar som anlagt lederna har ansvaret att hålla sina leder fria och öppna, vilket historiskt sett har fungerat bra.
– Men när det blir så här mycket gran som har fallit kan det bli farligt. Där tror jag att till exempel orienteringsklubben har gett upp, säger han.
– Så det är flera personer som skulle behöva träffas, vilket vi har pratat om men inte fått ihop.
"2018 och följande år sumpmarkerna torra. Då var det inte roligt att vara gran. Då vart man väldigt stressad, man kunde inte bilda kåda, som är deras eget försvarssystem mot granbarkborren", säger Thomas Johansson på länsstyrelsen.
– Stigen upp till fornborgen röjdes i våras, men det kan ju ha ramlat träd sedan dess. Då låg det ju ett antal träd på varandra i flera lager och det är då det blir farligt för en "glad amatör" även om man har motorsågskörkort och brukar kapa ved på tomten eller liknande, säger Thomas Johansson.
Om klubbarna inte sköter underhållet, faller inte ansvaret tillbaka på er?
– Lite av det ansvaret ska väl jag ta på mig, jag har ju inte dragit ihop de här berörda parterna. Det skulle nog vara det bästa att vi träffas på plats och har återkommande möten.
Att dra om leder tillfälligt för att komma runt de värsta hindren ser han som en dålig lösning, särskilt när träden fortsätter att falla överallt.
– Det skulle bli världens sick sack-historia och kräva massor med onödiga resurser när vi inte ens har tillräckligt med pengar för att sköta reservatet som vi har, med minskade budgetar från nuvarande regering, säger Thomas Johansson.
Thomas Johansson är Naturvårdsförvaltare på Länsstyrelsen i Östergötland med ansvar för Torstorpeskogen. Han är fullt medveten om problemen i reservatet.
Dessutom menar han att det är ett farligt jobb för länsstyrelsens entreprenörer. Även om de är proffs.
– Träden är ju så lömska, de kan falla även när det är vindstilla och helt tyst. Det är ju som en råttfälla som slår igen. Därför har jag varit seg på att säga "tjoho, förening – kör igång din motorsåg". Det vill jag inte ha på mitt samvete, när det kommer ett träd i huvudet på en föreningsmedlem.
Vid ett parti har stora träd fallit rakt över Anettes och Peters promenadslinga och fram till nyligen skapat höga hinder. Nu har någon gjort en liten passage med hjälp av motorsåg. Anette och Peter tror att det är en privatperson som fått nog.
Slutet av en promenadslinga är helt blockerad av ett stort, fallet träd. För att komma förbi får Anette gå ner för en brant, kort backe och ta sig genom ett snårigt parti ut mot vägen.
Länsstyrelsen har hittills bara skickat in röjare som sågat manuellt med motorsåg. Men Thomas Johansson ser vissa risker även med att skicka in stora skogsmaskiner.
– Det är många säkra, erfarna maskinförare som inte vill ta de här granbarkborrejobben just för att det kan vara farligt, säger han.
Han överväger fortfarande att anlita skördare och kapa träden till högstubbar i olika höjder – och ta över ansvaret från klubbarna, tillfälligt.
– Men det är sådant himla plockepinn. Plus att det har ju regnat så mycket i år så jag tror att det skulle bli en massa körskador och det vill vi ju inte åstadkomma heller.
Thomas Johansson påpekar att även om granarna fortsätter att dö är bara ungefär en tredjedel av skogen är drabbad.
– Det är inte samma stigstråk som förut. Men det är inte så att hela reservatet är förstört, det finns fortfarande två tredjedelar kvar.
"Det var inte så man hade tänkt när man bildade naturreservatet, för då var det här en jättepärla med nästan den högsta andelen granar vi visste om", säger Thomas Johansson.
– Det är lite hårt att säga så, men man får se det här som ett gupp i asfalten. Om hundra år är det helt annorlunda natur, säger skogsförvaltaren.