Sonen Youssef, två och ett halvt, går runt och plockar med sina leksaker i familjens "tvåa". Sedan början av juli förra året är ett av de gamla studentrummen, ett större sådant med två rum och kök, i Bollen deras hem. Eller deras ”väntehem”. För det är det som är det överhängande tillståndet, det som upptar den mesta av familjens tid: att vänta på att få det där beskedet om uppehållstillstånd.
– Mitt liv har stannat av, säger Basel, den 39-åriga pappan i familjen.
Familjen Arnous var bland de första som flyttade in när Bollen öppnade upp för flyktingar förra sommaren. Då var vi på Folkbladet på plats och de första vi pratade med var just familjen Arnous.
Läs mer: Första dagen för familjen Arnous på Bollen.
Nu är vi tillbaka. Under de nästan 16 månader som passerat har det hänt en hel del, och ändå inte. Barnen Omar, sex, har snart gått ett år i skolan. Sedan i våras går dottern Diana, fem, 15 timmar i veckan i förskolan. Senaste beskedet från kommunen om Youssef är att han ska få en plats när han fyller tre, alternativt så fort de får uppehållstillstånd.
Det där beskedet, som sagt.
Men än så länge hänger han hemma på Bollen.
– Barnen kan springa mellan rummen och leka med barn från de andra familjerna, säger Heveen.
De familjer som är kvar, ska påpekas. Enligt Basel har nästan alla som flyttade in samtidigt som dem lämnat Bollen. De har fått det där beskedet, positivt eller inte. Men de vet vad som gäller. Att ständigt skapa nya kontakter med de nya som flyttar in tar tid.
– Jag brukar skämta och säga att vi är de sista av de som kom hit först som kommer att lämna Bollen, säger Basel melankoliskt.
Läs mer: "Förstår att det är jobbigt".
Dagen efter familjen anlände till Sverige ansökte de om asyl här. Det var den 29 juni 2015. Direkt såg Migrationsverket att familjen förekom i ”Eurodac” i Ungern. Genom sin resa till Sverige, där de åkte båt, gick och cyklade genom Europa, tvingades de nämligen lämna sina fingeravtryck i Ungern. Mot sin vilja.
– De hotade med att slå oss med batong, så vi var tvungna, säger Basel.
Kaosbilderna från Ungerns gräns undgick knappast någon.
Ärendet prövades därför enligt Dublinförordningen, som säger att en asylansökan ska prövas av den medlemsstat i EU där personen först reste in till unionen. I detta fall betydde det alltså Ungern och det första beslutet för familjen blev överföring till det landet. Något familjen överklagade.
– Vi ville absolut inte tillbaka till Ungern. Vi skulle hamnat i ett läger. De behandlar människor väldigt illa, säger Basel.
Olika domar i förvaltningsrätten och kammarrätten i Stockholm i slutet av förra året och början av det här, gjorde dock att Sverige i det läget inte skickade tillbaka människor till Ungern. I juni, alltså ett år efter ansökan, löpte tidsfristen för överföringen till Ungern ut, varpå familjen fick stanna.
Tillbaka på ruta ett kunde familjen i juli skicka in en ny ansökan om asyl och uppehållstillstånd, denna gång för att pröva ärendet mot hemlandet. En ny process, en ny utredning. Och ytterligare väntan, med andra ord. Dagarna fyller de med att se sig om i stan, spela kort, besöka kyrkan eller moskén, träffa vänner de stiftat bekantskap med. Nyligen ansökte, och antogs, Basel till den utbildning för nyanlända entreprenörer som kommunen avsatt pengar till. Hemma i Damaskus drev han sin egen resebyrå. Kanske kan han göra något liknande här?
– Jag har lite idéer om vad jag vill jobba med. Men först måste vi få uppehållstillstånd, säger han.