Lukas Svärd är som vilken man som helst. Han är gift med Karin, bor i Nacka utanför Stockholm och jobbar. Om man inte visste att han en gång föddes som kvinna skulle man aldrig kunna säga det när man träffar honom. Det fick han inte minst bevis på när han, efter sin könskorrigering, utbildade sig till brandman och satt runt fikabordet på station. "Här skulle aldrig någon som gjort något sånt kunna jobba", gick snacket runt bordet.
– Och så satt jag där. Det går inte att se att man är transexuell. Och vi är ju redan här, säger Lukas.
Det är knäpptyst i salen på Kunskapsgymnasiet under de nästan två timmar som Lukas berättar om sitt liv. Det är pridetema på skolan och Lukas, som är uppvuxen i Norrköping, har bjudits in för att berätta sin historia. Det blir flera exempel från Borgsmoskolan, där en lärare, inför honom, avrådde hela klassen att umgås med honom för att "Jenny (som han då hette) inte var bra för dem", och de Geergymnasiet som Lukas bara klarade av att gå på i en månad.
– Att leva i fel kropp gjorde att jag hatade mig själv, säger han.
Han är en person få förmodligen hade svårt att placera och identifiera med det "normativa" som rådde i samhället. Det är tidigt 90-tal och Lukas, som i dag är 35 år, har svårt att passa in. Vissa skriker att han är lesbisk.
– Men det brydde jag mig inte om. Jag såg mig ju inte som tjej utan som kille, så lesbisk var jag ju inte.
Läs mer: Pridevecka på Kunskapsgymnasiet.
För att få kompisar blir han extrem. Han håller kvar längst när de tävlar om att åka skate efter någon som cyklar, han går längst in skogen när andra vänder om, han hoppar från de högsta hustaken. Men det är svårt att bli accepterad och snart vänds det hela mot att Lukas börjar skära sig, slå sig själv med hammare och börjar fundera på att ta sitt liv. Han ligger på tågrälsen i Eksund och väntar. Men när han inte vågar, börjar han i stället utmana ödet.
– Jag tar fart nedför en backe med cykeln och ut på vägen. Kommer det en bil så gör det. Ödet bestämmer om jag dör.
– Allt jag ville var att någon skulle se mig, ta tag i mig och fråga hur det var.
Hemma är det svårt att prata om djupa saker. Överlag. När han vid tolv års ålder får se ett tv-inslag om könskorrigering, blir han upprymd. Räddningen finns. Glädjen grusas dock av hans mammas kommentar, "jag hoppas att mina barn aldrig gör något sådant".
– Då förstår jag att jag aldrig kommer kunna berätta det här för min mamma.
Lukas skolkar och blir utåtagerande. Han bråkar med lärare och blir utkastad. Han skolkar.
En månad efter gymnasiestarten hoppar han av och börjar sälja kokosbollar över hela Sverige.
– Jag var riktigt bra på det och från att ha haft barnbidraget på 750 kronor i månaden, kan jag nu tjäna 1 500 kronor om dagen. Jag började röka och dricka och slutade att träna. Men självhatet finns kvar.
Efter två år börjar affärerna gå dåligt och det är inte lika roligt att jobba längre. Lukas säger upp sig. Han passerar 18 och den livsviktiga drömmen om att få byta kön på riktigt lever hela tiden och kommer närmre verkligheten. Men det går för sakta och efter en utekväll på Otten bestämmer han sig för att avsluta sitt liv.
– Jag tar tag om en stolpe på Bergsbron och klättrar upp på räcket. Då kommer en polis som undrar hur det är. Det är första gången någon frågar mig det.
Allt brister och Lukas gråter i tre dagar.
– Jag grät ut all min smärta som jag känt i hela mitt liv.
Han blir skjutsad till psyket och får träffa psykolog och väljer att berätta allt för sin mamma.
– Jag minns inte så mycket av vad hon sa, men hon frågade om jag var helt säker och jag svarade ja.
Tillsammans började de ta reda på hur en könskorrigering går till och efter flera utredningar med IQ-tester, hjärnröntgen, personlighetstester, tre psykologers utlåtanden och slutligen Socialstyrelsens rättsliga råds bedömning, fick han beskedet: du får göra operationen.
– Mamma stod bakom mig till hundra procent. Pappa hade jag inte så mycket kontakt med, min lillasyster ryckte på axlarna medan min storasyster trodde att jag skulle dö: men jag var ju fortfarande jag, men med ett nytt skal.
– Övriga släktingar skämdes eller sa att "vad bra, då vet vi vad det varit för fel".
När brösten opererats bort och Lukas fått en penis, försvinner självhatet. Men i stället för att bli helt lycklig, kommer skammen. Han gör lumpen och utbildar sig till brandman "för sådant gör riktiga män", som han säger, men han vågar inte berätta sin historia eller visa upp sig naken.
– Jag skämdes för det. I början duschade jag alltid med badbyxorna på badhuset, nu skulle jag säga att jag tar av dem till 80 procent. Jag är i grunden lycklig, men jag är inte riktigt där än.
Att inte kunna berätta exakt vem man är för nya bekantskaper skapar en distans. Även om Lukas tror att det är mer accepterat nu, än det var på 80- och 90-talen, när han växte upp.
– Nu finns det mycket mer runtomkring. Media, politiker, som ställer sig bakom. Jag tror att omgivningen behandlar oss bättre, men det är ändå alltid lika hemskt att leva i fel kropp, säger han.
Skulle han ge råd till sig själv under sin uppväxt skulle det vara:
– Då skulle jag säga till mig själv att kämpa. Kämpa, kämpa, kämpa. Det kommer att bli bättre men du måste göra det här själv, för ingen annan kommer att göra det åt dig.
I dag bor Lukas med sin fru i Nacka utanför Stockholm. Han jobbar som affärsutvecklare på ett brandskyddsföretag och är egenföretagare. Dessutom är han elitidrottare och kör triathlon och Ironman. Han föreläser runt om i landet och har fått kontakt med flera personer som tackat för hans berättande, som hjälpt dem i livet.