Förra veckan berättade Folkbladet om Skärblackabon Christer Hankvist, 62, och hans trasiga ramp. Rampen, som Christer kunde bygga med hjälp av bostadsanpassningsstöd för 15 år sedan, rasade när han skulle rulla iväg med sin elstol.
Det var tre veckor sedan.
Han försökte få kommunen att reparerar den – men fick nobben.
"Det är inte vår sak, det är fastighetsägarens ansvar", var svaret därifrån.
"Han kanske kan få hjälp med bidrag. Men det kan ta tid innan en ansökan behandlas", hälsade Boverket när Folkbladet var i kontakt med tillsynsmyndigheten.
Läs också: Christer är fast i sitt eget hem.
De beskeden var klen tröst för Christer Hankvist – som skadades svårt i en mc-olycka 1973 och har varit rullstolsbunden sedan han skrevs ut från dåvarande Lasarettet i Norrköping 1978. Hans enda möjlighet den här tiden att ta sig ut har varit via sina personliga assistenter, goda vänner – och den möjlighet till sjuktransport han har en gång i månaden.
– Jag vill njuta av vårvärmen och sommaren. Att vänta på byråkratiska beslut känns hopplöst. Min kropp lever på reserverna så jag vet inte hur länge den orkar, suckade Christer som för ett par år sedan också drabbades av elakartad cancer och fick opererar bort ena njuren.
Många läsare kände sympati med Christer – och helt plötsligt ville alla hjälpa till att fixa en ny ramp.
– Jag fick tårar i ögonen av det fanns så många snälla människor, men jag tackade nej förra veckan när folk hörde av sig. Helst vill jag ju att kommunen ska göra jobbet. Alla har rätt till drägligt socialt liv. Man ska inte behöva sitta inlåst bara för att man är rörelsehindrad, säger Christer Hankvist.
Men när snickarna från Norrköpings Maskin- och Trädgårdsservice knackade på gav han med sig. I tisdags morse börjades arbetet och Folkbladet fick vara med på torsdagsförmiddagen när Stefan Bastholm och Robert Mattisson skruvade färdigt den nya rampen.
– Vi var i krokarna på ett altanjobb när vi åkte förbi här. Jag har förstått att många reagerat på behandlingen av Christer och för oss känns det väldigt bra att just vi fick chansen att göra det här, säger Stefan Bastholm.
Några ögonblick senare rullar Christer ned på rampen med elstolen – och ut på tomten. Med på jungfrufärden sitter också terriern Bella, som tillhör personliga assistenten Tina Vallin.
– Det ska bli härligt att följa med Tina när hon går ut med hunden. Det är lite (h)julafton att kunna "gå på promenad" och kanske ta varvet runt Vickelby, myser han.
Elstolen, som alltså väger 182 kilo, är nödvändig för Christer om han vill vara ut längre stunder. Sviter (en trasig nackkota) av en trafikolycka för sex år sedan gör att han inte orkar sitta uppe särskilt länge i den vanliga rullstolen.
– Jag klarar högst en timme i den, betydligt mer i elstolen. Den kan justeras till många olika lägen och batteriet kan ta mig fem mil i den, berättar han.