Christer Hankvist har varit rullstolsbunden sedan 1978. Då hade han tillbringat fem år på lasaretten i Norrköping och Linköping efter den motorcykelolycka som förstörde och förlamade stora delar av hans kropp 1973. Christer var då 19 år.
– Jag hade lämnat av en tjej vid Folkborgen, skulle fortsätta ned på stan men på Södra Promenaden, korsningen Fotbollsgatan vid gamla tennishallen, väjde jag för en gammal farbror på moped. Han klarade sig, men själv körde jag mot ena trottoarkanten och flög in ett träd. Den smällen var inte värst, tyvärr landade min Honda Chopper i ryggen på mig, styret gick rakt in i mig. Kroppspulsådern gick av, det blev ett otal operationer och jag fick nytt blod elva gånger.
Berättar Christer över en kopp kaffe. Med inlevelse, humor och utan den minsta bitterhet över sitt öde.
För trots att han råkat ut för ytterligare ett par (!) trafikolyckor med svåra inre skador som följd, haft hjärtstillestånd och numer är sängliggande 90 procent av dygnet har han kämpat vidare utan att klaga.
– Vården jag fått genom åren är superbra. Hade aldrig kunnat få bättre. Jag har till och med fått ha samma ansvariga läkare i över 30 år, säger han.
Den enda kroppsdel som inte verkar ha tagit stryk är skallen.
– Hjärnan går fortfarande på högvarv hela tiden, säger mannen som gärna kallar sig problemlösare och har bott och arbetat i bland annat Spanien, Kuwait och Indien.
Men orken är på väg att ta slut. "Hela kroppen tar av reserverna nu", som han uttrycker det själv. En stor och elakartad cancertumör i ena njuren som upptäcktes och opererades bort för för två år sedan gör att Christer Hankvist befarar att den här sommaren kan bli den sista. Han tvingas ha en personlig assistent hemma mer än halva dygnet.
– Men jag älskar att leva. Varje dag. Jag har trots mina handikapp levt bra, säger Christer som varit gift tre gånger och har två vuxna söner.
Därför vill han njuta så mycket han bara kan.
Men då krävs en fungerande rullstolsramp i huset på Kapellvägen i Skärblacka.
– Eftersom jag har en trasig nackkota sedan jag blev påkörd vid macken vid Klinga för sex år sedan och väntar på en operation har jag svårt att sitta uppe i en vanlig rullstol längre än en timme. Med nackstödet på den elstol jag skaffade orkar jag betydligt längre. Dessutom kan den ta mig fem mil. Tyvärr rasade rampen upp till huset för två veckor sedan, den klarade inte vikten av både mig och den betydligt tyngre stolen – det är totalt 280 kilo. Så nu står den i car-porten och samlar damm.
Christer Hankvist har pratat med kommunen om att få rampen – som byggdes för 15 år sedan – reparerad.
– Deras svar var: det är inte vårt problem. Du får prata med fastighetsägaren. Det är mina söner som äger huset. Givetvis kan jag få rampen fixad, jag har råd att betala själv. Men jag tycker inte att det är min sak, några rättigheter måste man ha som skattebetalare. Det handlar inte heller bara om mig, det är en principsak att kämpa för att andra handikappade inte ska drabbas på samma sätt.
– För egen del handlar det om att jag vill kunna njuta av sommaren. Visst kan jag överklaga, men det tar flera månader innan jag får besked och då är det höst...
Han blev av sin arbetsterapeut erbjuden en ramp på framsidan av huset – men den räckte inte till. Tio centimeter fattades för att den skulle nå upp till entrén.
En gång per månad har Christer Hankvist möjlighet att lämna hemmet – med hjälp av sjuktransport.
– De kan bära ut mig på en bår. Känns sådär lagom värdigt, säger han med ett snett leende.