Tove Selvåg Drott är uppvuxen i Ljusfallshammar och tar ofta med familjen hit på somrarna. Nu vill hon påminna om varför den internationella stamningsdagen är så viktig att uppmärksamma.
Vi möts utanför Grosvadsskolan där Tove gick som ung, en plats som bär på många minnen. Högstadiet var en plats som orsakade henne stress och betygen påverkades – hennes stamning tog över så mycket.
– Jag får upp alla bilderna när jag tänker på den här skolan, särskilt en specifik sal där jag satt längst fram vid fönstret och kunde kolla ut på skogen om det blev för jobbigt, säger hon.
De muntliga redovisningarna och högläsning var värst. Hon upplevde att åhörarna inte lyssnade på vad hon sa, utan hur hon sa det. När läraren krävde högläsning gick pulsen upp på Tove och hon försökte räkna ut vilket stycke i boken just hon skulle få läsa.
– Där satt jag och övade tyst, så jag lyssnade aldrig på vad någon annan läste. När jag pratar har jag mycket ersättningsord och synonymer, och det kan du ju inte ha när du läser innantill.
Problemet med att sitta längst fram var att smita ut diskret, vilket hon dock systematiskt lyckades med. Hade hon otur kom hon tillbaka för tidigt, lagom till sin tur att läsa högt.
– Om någon bara hade frågat mig "varför går du ut?", eftersom jag gjorde det så ofta, säger Tove.
Tove Selvåg Drott har stammat hela sitt liv. Hon har gått korta perioder hos både logoped och talpedagog, men gav upp ganska fort när resultaten inte visade sig direkt. Högstadietiden på Grosvadsskolan var särskilt tuff för henne.
När Tove själv blev lärare tänkte hon ständigt på att ingen elev ska behöva utstå samma sak som hon, inte bara de som stammar. I dag bor hon i Solna och är biträdande rektor på en skola i Norra Djurgårdsstaden.
– Det har varit väldigt viktigt att lyfta det som jag aldrig fick, att man inte såg mig.
Om du fick träffa Tove på högstadiet, vad skulle du säga till henne?
– Stå på dig, jämför dig inte med alla andra. Det är de som ska lyssna på dig, det är de som ska ge rätt förutsättningar för dig.
För lite över ett år sedan startade hon podcasten Prata utan gränser, om stamning och andra ämnen hon tycker att vi pratar för lite om. Podden har gästats av både privatpersoner, forskare och logopeder som pratar om stamning.
– Alla som stammar ska få höra att stamningen aldrig ska få begränsa dig i vad du vill göra.
Hon hade dock aldrig kunnat göra podden om hon inte skrivit sin bok först, Jag tror det bröts, du försvann. Till boken intervjuade hon olika kändisar, bland annat Jan Boklöv och Robert Kronberg – stammare och framgångsrika idrottare.
Tove Selvåg Drott är biträdande rektor på en skola i Stockholm men driver också sin podcast, föreläser och har skrivit en bok om stamning.
Det var ångestladdat att behöva spela in intervjuerna för att lyssna på dem i efter hand, hon som inte ens accepterade stamningen förrän i vuxen ålder. Hon bet ihop och klickade på record.
– När jag lyssnade kände jag "jag gjorde det faktiskt". "Så här låter du, nu får du bara skärpa till dig, äg din röst".
Successivt blev det enklare att höra sig själv och i dag är hon van.
Boken har kommit att betyda mycket för Tove. Att skriva den var en bearbetning av stamningen under hela hennes liv och en rannsakan av exakt vad hon vill förmedla. Den föddes ur ett samtal med en kollega som släppte en elak kommentar, kort inpå en liknande situation på en fest.
– Det kom som i olika vågskvalp över mig, det var fruktansvärt hemskt. Jag kände att vi vet för lite om stamning.
I podden Prata utan gränser diskuteras inte bara stamning utan autism, våld i nära relationer, endometrios och andra ämnen som Tove Selvåg Drott tycker att vi behöver prata mer om.
Sedan boken släpptes har hon har rest runt och föreläst, synts i tv-intervjuer, gjort boken till en ljudbok, byggt upp en webbshop och varit ett ansikte utåt för stamning.
I dag ser hon annorlunda på stamningen – det är en liten följeslagare som liksom sitter på axeln.
– "Jag ser dig där, du får vara där, men jag kommer fortsätta prata". Den känslan ska alla få känna, säger hon.
Hon tänker ofta på barn och unga som kämpar i skolan, med vänner. Hon har hört berättelser om stammare som valt bort jobb och sociala sammanhang för att det blir för tufft. Till dem vill hon säga en sak:
– Gör det du vill göra, följ ditt hjärta.
22 oktober infaller internationella stamningsdagen som uppmärksammas för lite enligt Tove. För henne har dagen många syften, främst att känna gemenskap och stärka kunskaperna om stamning globalt.
– Vi måste prata om det överallt. Sätta stamningen på kartan. Vi behöver ta rygg på varandra, menar Tove och beskriver att man kan uppmärksamma det på många sätt, som att på sig stamningens havsgröna färg på något plagg, prata om stamning på jobbet, i skolan eller i media.
– Vi som stammar ska få känna att den här dagen pratar vi om det extra mycket. Precis som alla andra dagar vi uppmärksammar. Det här är en dag för oss som är jätteviktig. Servera en tårta på jobbet, den här dagen ska firas.