Tove Selvåg Drott låter inte stamningen begränsa henne. Drömmen att bli lärare höll hon fast vid, trots utmaningarna, och med åren har hon hittat värdefulla strategier.
Det var med de muntliga redovisningarna på mellanstadiet som det blev jobbigt. Tove Selvåg Drott, i dag 40 år, minns fortfarande ett arbete om Heliga Birgitta som hon var så stolt över. Sedan kom kravet att prata inför klassen.
– Jag har ingen aning om vad de andra pratade om, jag var så fokuserad på vad jag själv skulle säga. Sedan stammade jag mig igenom hela redovisningen, berättar Tove.
Hon hade lämnat sin lilla, trygga skola i Ljusfallshammar för högstadiet i Finspång. Stamningen upptäcktes redan när hon var fyra, men det var nu det blev ett problem.
Några retades genom att kalla henne för "stamapa".
Hur det hade gått utan stödet hemifrån vet hon inte. Familjen respekterade också hennes önskan om att inte kontakta skolan. Hon befarade att det skulle göra saken värre.
– Jag har alltid haft familjen väldigt nära, som ett ryggstöd, säger hon.
Högläsningen på högstadiet var en mardröm. Tove försökte räkna ut vilket stycke hon skulle få läsa och smet på toaletten om det var något ord hon inte kunde säga.
Högstadiet med mycket högläsning var också tufft.
– Jag får lite flashback när jag tänker på det. Jag läste igenom stycket som jag trodde jag skulle få och om jag märkte att det var ord som jag inte kunde säga gick jag på toaletten. Något som ingen genomskådade, säger hon.
Tove önskar att skolpersonalen hade fått stöd i hur de kunde jobba med frågan. Hon gick förvisso hos logoped i två omgångar, men det gjorde mest att hon kände att hon stack ut. Hon arbetar själv som lärare och vet att förutsättningarna är bättre i dag.
– På lära-känna-samtal kan man fråga alla om vilken redovisningsform som passar dem bäst. Precis som man anpassar placeringen i klassrummet för någon som hör dåligt måste man fråga "vad behöver du"?
I dag har hon hittat strategier när hon stakar sig, som att snabbt hitta ett annat ord.
Nyligen gav Tove Selvåg Drott ut boken, som hon hoppas ska hjälpa andra. I höst ska hon översätta den till engelska och själv läsa in den som ljudbok.
Omkring 90 000 personer i landet stammar, ändå är det något vi sällan pratar om. Det vill Tove Selvåg Drott ändra på, både som ambassadör för "Projekt prata" som arbetar för att normalisera stamning, och sin bok "Jag tror det bröts, du försvann". Titeln anspelar på en kommentar hon som stammande titt som tätt får vid telefonsamtal. I höst kommer hon själv att läsa in den som ljudbok.
Tove Selvåg Drott fick idén till boken efter att ha träffat en vuxen person som undrade om hon hade problem med svalget, och sedan härmade hennes sätt att prata.
En annan jobbig situation uppstod på en fest när en annan gäst frågade vad Tove arbetade med och hon inte fick fram ordet lärare.
– Då frågade personen "vet du inte vad du jobbar med?!". Min rädsla är att om en vuxen säger det till en annan vuxen, vad säger de då till barn?
– Jag kände ilska, ledsamhet. Jag var ledsen.
Mellan- och högstadiet var tufft för Tove Selvåg Drott. Erfarenheterna har hon nu med sig i sin roll som lärare.
Med boken vill hon ge verktyg och visa att det går att hitta lösningar.
– Jag skriver om att våga satsa. Alla ska förstå att de kan nå sina drömmar. Det är samhället som måste acceptera att vi är olika. Det gäller att inte låta stamningen ta över livet. Det är ett sätt att prata.
– Det finns fördomar om att den som stammar är trög eller nervös och stressad. Visst kan nervositet förvärra, men det är inte orsaken till att man stammar.
Tove har ständigt utmanat sig själv och under gymnasietiden började hon att känna sig säkrare.
Hon höll fast vid barndomsdrömmen att bli lärare. Det innebär många utmaningar, men hon ångrar sig inte. Med sig har hon hela tiden sina erfarenheter.
– Det ska vara en skola för alla. Den ska vara lustfylld och lärorik, säger Tove Selvåg Drott.