Långt ute i öknen, på Västbanken i Palestina, i Jordandalen, på av Israel ockuperad mark, bor getbonden Burhan Bishara.
Här föder han upp getter med hängande öron, får, gäss, höns och duvor. Här finns också en rödaktig katt med tre lekfulla ungar och en trebent hund, som fint tar hand om sina fyra valpar.
På ”gården” finns även en välskött häst, som jag snart blir kompis med.
Burhan och hans hustru har åtta döttrar och en son. Alla deras flickor går i skolan i närmaste stad. Äldsta dottern ska snart börja på universitetet.
Buhran säger att det är viktigt att hans barn får skaffa sig en utbildning. Först när döttrarna är färdiga med en yrkesutbildning och har fått ett arbete, kommer giftasfrågan på tal, om de själva vill.
Sonen är bara fyra år men har börjat i förskolan.
– Jag hatar ingen. Jag respekterar att människor har olika religioner med olika kulturer och traditioner. Jag vill bara leva här i fred utan att behöva vara rädd, säger Burhan.
Burhan får sin el från solpaneler, men något rinnande vatten har han inte, trots att en vattenledning går precis bakom bostaden.
Han har sökt tillstånd att koppla på en ledning in till sig, men fått avslag. Nu måste han hämta vatten till sig och alla djur i stora tunnor med traktor. Och det går åt mycket vatten till törstiga djur i en öken.
Bara två av hans döttrar finns hemma när vi är på besök.
Var är resten av din familj?
– Min fru och barnen är i stan. Jag vågar inte ha dem här hemma. På nätterna kommer det hit män med vapen och trakasserar mig. Under en lång period kom de varje natt. Nu har det varit lugnt några nätter, men jag vet aldrig när de dyker upp igen.
Vad är det för män? Hur trakasserar de dig?
– Det finns en bosättning bakom berget. Det är några män därifrån som kommer.
Vad vill de? Vad tar de?
– De tar inget. De riktar vapen mot mig. Hotar att döda mig. River ner saker och kastar ut mitt ris över hela golvet. De vill att vi ska flytta härifrån. Nu kommer fredsarbetande volontärer hit på nätterna och sover med mig. Israel har byggt en militärbas där uppe. Men soldaterna gör inget för att skydda mig, säger Burhan och pekar med handen uppåt det kala berget, precis bakom sina djur.
Jag tittar upp mot bergets topp. Där skymtar ljusgula byggnader, någon sorts stor kraftledning och strålkastarmaster omringade av stängsel.
Några gånger har Burhan filmat händelserna med sin mobil. Han visar oss filmer, där en mörk pickup svänger in mellan hans bostadsskjul och parkerar.
Två män kliver ur.
De håller sina pistoler riktade rakt mot kameran, mot Burhan. Steg för steg kommer de närmare. Jag kan se rätt in i deras ansikten. De är i tjugofemårsåldern, har blankröda ansikten och iskalla stirrande ögon.
Den gången tog Burhan mod till sig och stod kvar och filmade. Männen är så nära kameran att jag kan se hur små mobillampan har gjort deras pupiller.
Jag fryser fast. Jag befinner mig i heta öknen. Jag blir rädd, fast det är på film, för jag vet att det är på riktigt.
Burhans och hans familjs vardag.
Vi lämnar getbonden Burhan med en påse getost och en burk honung, som min make har köpt av honom.
Allt jag kan göra för stunden är att önska honom lycka till… och skriva om hans situation.
Det här är den andra krönikan om besöket i Israel och Palestina. Den första var publicerad den 3 november.