Den afghanska kvinnan har precis kommit som anhöriginvandrare till Sverige. Hennes äldste son kom med "flyktingströmmen 2015" och nu har han fått permanent uppehållstillstånd och hans mor och tre småsyskon har därmed även de laglig rätt att bosätta sig i Sverige. En "sval måndagsmorgon" möter familjen en socialsekreterare i Jakobsberg; någon mil norr om Stockholm. Frilanstolken Ali Shafiei är med på mötet där socialsekreteraren behöver få underskrifter på en rad olika dokument för att få in familjen i den svenska byråkratin. Ali Shafiei berättar om mötet i sitt lilla mästerstycke till bok - "En tolks bekännelser" som nyligen utkom på Lyacom förlag. Shafiei är från Iran men han har bott något mer än halva sitt liv i Sverige sedan han bosatte sig här med sin familj 1988. Han framstår som en artig, rolig, bildad och självdistanserad erfaren man med många kompetenser. En av de kompetenserna är definitivt att kunna berätta en historia i flera olika lager och dimensioner och med utrymme för olika läsarter.
Han är inte elak mot någon av alla de svenskar och invandrare han skildrar i de femton olika tolkmöten som boken består av. Däremot är den läsart som fångar mig mest som ett hårt slag i det integrationspolitiska flummeriets solar plexus. I Jakobsberg försöker den afghanska mamman förtvivlat undkomma uppgiften att skriva på de papper som socialsekreteraren räcker fram till henne. Barnen skattar och fnissar när socialsekreteraren bestämt avvisar mammans försök att skjuta över underteckningsbördan på den äldste sonen. "Du är vårdnadshavare till alla barnen och ingen annan än du kan skriva på", tolkar Ali Shafiei från svenska och till dari. Barnen berättar att mamman "aldrig hållit i en penna" i hela sitt liv. Socialsekreteraren uppmanar mamman att så snabbt som möjligt skaffa "bank-id". "Herregud, hur kan jag tolka och förklara för den stackars kvinnan?", skriver Ali Shafiei. Det går inte. Hindren är inte oöverstigliga. Den hand som aldrig rört en penna behöver inte vänta hundra år innan den trycker in den sexsiffriga koden till sitt bank-id. Människor som kommer in från medeltiden till nutiden kan snabbt springa ifatt samtiden om det är vad som oundvikligen krävs. Men här är den brutala läsarten: Det är inte vad som oundvikligen krävs. "Vi är i Sverige nu", säger många av myndighetspersonerna i Ali Shafieis tolkmöten. Vilket stämmer, men bara för de minuter som mötet med Sverige pågår. Övrig tid genomlevs för många i en miljö där kvinnor riskerar livet om de kastar lystna blickar på sådant som pennor och bank-id. (Artikeln fortsätter på morgondagens ledarsida)
