Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg frågar sig: "Att stå i mitten på den gamla höger-vänsterskalan är en djupt respekterad position. Varför gäller inte samma sak i synen på nationalstat och öppenhet?"
Svaret är väl att det så sakta värker fram nya och fruktsamma balanser även i de heta nutidsfrågorna om folk- och invandringar, frihandel och handelshinder och om nationalstaters nationella drag. Det vill säga frågor som inte på ett naturligt sätt får svar enligt den höger-vänster dynamik som tidigare dominerat politiken.
En del av de svar som värker fram kan exemplifieras med uppstickare och entreprenörer som Donald Trump i USA och Emmanuel Macron i Frankrike. De blir valda därför att de frigör sig från gamla partimönster och partisanningar. Uppstickarna stjäl större delen av showen. Vilket inte är konstigt. Uppstickarna – och det utstickande folkomröstningsresultatet om att UK ska lämna EU – är drivande delar i de stora mediehusens favoritberättelse om västvärldens förvandling från det välkända och till det okända.
Mer att läsa: Åkesson tappar ensamrätten.
De tyngsta svaren kommer dock sannolikt från etablerade politiska institutioner på höger-vänsterskalan. Britternas premiärminister Theresa May och tyskarnas förbundskansler Angela Merkel leder klassiska politiska partier. Mays konservativa parti – ”Tories” bildades formellt 1830 och är det klart ledande regeringspartiet i Storbritannien. Merkels kristdemokratiska CDU bildades vid krigsslutet 1945 och har sedan Konrad Adenauer valdes till kansler 1949 dominerat tysk politik.
Mer att läsa: Mittenpolitik för en ny tid.
Angela Merkel hade en svacka efter att hon halkade snett i invandringsfrågan. Nu har hon rätat ut kursen igen och förtroendesiffrorna stiger. Theresa May fick den konfliktfyllda Brexitfrågan i knät här hon tillträdde. Hon tycks nu ha stora utsikter att göra ett kanonresultat i valet i juni och kan gå stärkt in i förhandlingar med EU om de framtida relationernas grader av öppenhet och rörlighet.
Kanske kan en annan maktklassiker från höger-vänsterskalans mittenregioner – de svenska Socialdemokraterna – under Stefan Löfven vara på väg att knyta an till kretsen av oldies but goodies; partier som kan bidra till djupare och bredare folklig acceptans för lagom grader av överstatlighet, globaliserat förändringstryck och nationalstat? Det vore kul.