Jonas Gardell var gäst hos Anna Hedenmo när en ny säsong av ”Min sanning” drog igång i SVT i söndags kväll. Intervjutimmen formligen flög undan. Vilket inte är så konstigt. Jonas Gardell och Anna Hedenmo tillhör kretsen av det bästa som Sverige har att bjuda på i sådana här sammanhang.
Jonas Gardell är genomtänkt, allvarlig och strukturerad som få. I kombination med att han behärskar i stort sett alla grader av humor – från lusten att säga ”knulla” på bästa sändningstid, till mer sorgset laddad clowmkomik, över en formidabel förmåga att driva med sig själv och den och det han är – så är Jonas Gardell en samhällsestradör av stora mått.
Mer att läsa: Som om Åkesson inte fanns.
Lägg därtill att Jonas Gardells kristna tro gör att han kan predika så att det känns i mage och tanke. I en fas av ”Min sanning” talade Jonas Gardell om ”flyktingkatastrofen” i Sverige. På ett övertygande och personligt uppfordrande sätt uppmanade han oss att förbereda oss för att på den yttersta dagen kunna svara på Guds frågor om varför vi lät den treårige flyktingpojken Aylan Kurdi drunkna i Medelhavet förra året; istället för att låta honom komma in till värmen hos oss i det rika Sverige? Av Jonas Gardells flyktingpolitiska profetia att döma så bör nog de flesta politiker – utöver Annie Lööf och Centerpartiet – planera för ett rätt så svettigt efterliv i skärselden.
Mer att läsa: Då exploderade Uppfostringsmedia.
Gardell argumenterar kraftfullt och populistiskt på det privatmoraliska planet. Det gör han helt rätt i. Världen har sett alldeles för många mänskliga katastrofer där människor som kanske kunde ha gjort skillnad åt det bättre hållet istället är passiva och efteråt mumlar något om att ”jag gjorde bara som jag blev tillsagd.” Att tänka igenom det man gör och inte gör utifrån sina egna värderingar är därför varmt att rekommendera.
Därmed självklart inte sagt att den Gardellska linjen är den enda sanna och riktiga för den som vill kunna stå ut med sig själv ur moraliska perspektiv.
För den som engagerar sig politiskt på riktigt – alltså går in i de folkvalda politiska församlingar där tunga och besvärliga avvägningar mellan privat och allmänt och mellan nationellt och globalt utgör kärnan i verksamheten – är Gardells svidande populism inga nyheter.
Å ena sidan finns alltid den enskilda människan där – folkvandraren, flyktingen, den sjukskrivne, den arbetslöse, den LSS-berättigade. Å andra sidan finns alltid ansvaret för det allmänna, för den skattefinansierade sektorns ekonomi, för samhällsordningen i stort och för tilliten och tryggheten i samhället.
Avvägningen landar ibland i att det är nödvändigt att säga nej till enskilda för att kunna säga ja till många.
För sådana avvägningar finns det i många fall så pass goda argument att mötet med Gud Fader kan sluta brännskadefritt.