Även nästa regering i Sverige kommer att vara en minoritetsregering. Formeln om att "största partikonstellation" ska kunna bilda regering och få igenom sin budget lever kvar från den sedan länge insomnade Decemberöverenskommelsen.
Båda lägren - Socialdemokraterna med de två små vänster- och miljöpartierna - och Moderaterna med de tre små liberala och konservativa partierna - satsar nu därför stenhårt på att i första hand bli större än varandra. Eftersom läget är mycket jämnt så läggs all kraft på att mobilisera den egna tredjedelen av valmanskåren. Lusten till breda och blocköverskridande lösningar och överenskommelser är så gott som borta redan nu; fast det är långt kvar till riksdagsvalet 2018.
Taniga minoritetsregeringar utgör inte nödvändigtvis några stora problem. Givet att Sverige allmänt sett "går bra", att tillväxten tuffar på och att statliga myndigheter och institutioner sköter sina uppgifter på avsedda sätt så finns det ingen anledning för svenskarna att gå man ur huse för att kräva rätten att styras av majoritetsregeringar.
De stora risktagarna i dramat är däremot Socialdemokraterna och Moderaterna. Ivern att rigga en valrörelse som drivs av tämligen smala profilfrågor som till exempel vinstmotstånd respektive utanförskapsmotstånd kombineras med ivern att låtsas som att Sverigedemokraterna inte finns.
En sådan valrörelse kan sluta med förskräckelse för S och M.
Själva grundkonceptet för Socialdemokraterna - och även nu i modernare tid för nya Moderaterna - är ju att vända sig tämligen brett ut mot medborgarna med en politik - om inte för alla - så i vart fall för de flesta. Nu bryts dessa etablerade mönster. Perspektiven smalnar av och konflikterna blir mer högervänsterspetsiga.
Vilket lämnar alltfler utanför.
Den som gärna tänker bort Jimmie Åkesson ur sina valrörelsekalkyler tänker nämligen också bort ett växande antal väljare.
När jag talar med kloka och välplacerade socialdemokrater och moderater så inser de naturligtvis vad som håller på att hända. Men ingen tycks riktigt veta hur en förändring ska gå till. Partiledningarna är som målsökande robotar där siktet är fastlåst på att "vinna valet" enligt Decemberöverenskommelsens formel om största partikonstellation.
Den heltidspolitiska tillvaron innebär alltid främlingsskapande abstraktionsrisker för partierna. Att ha politiskt konstruerade målsättningar för när målen ska betraktas som uppfyllda; det riskerar att göra ont värre.