Mikael Damberg har – som man brukar säga – orden med sig. Han har också erfarenheten och tryggheten på sin sida. Det politrukiga från ungdomsåren som ordförande i ett fraktionsstridande SSU har han lämnat bakom sig. Inte genom förnekelse och förträngning utan genom bearbetning och insikter. I Fredagsintervjun med Jörgen Huitfeldt på Kvartal.se (27/4) fick Damberg visa prov på skicklighet och känsla. Huitfeldt grillade honom med ett gäng frågor om den beryktade ”gymnasielagen” som nu genom stöd från Centerpartiet ser ut att antas av riksdagen. I korthet innebär gymnasielagen att det öppnas upp möjligheter för ett antal tusen unga män utan egentliga asylskäl att få stanna i Sverige om de anmäler en avsikt att studera på gymnasium.
Mer att läsa: Magnus Halls politiska näsa.
Lagförslaget är utskällt av Lagrådet och av de flesta remissinstanser med någorlunda insikter om vad vi skulle kalla för ”ordning och reda” i lagar och paragrafer. I politiken är det likafullt så ibland att det av en mängd andra orsaker kan bedömas vara nödvändigt att dra ett hopkok av märkligheter och stolleprov genom riksdagen.
Damberg svarade på de svåra frågorna på ett sätt som jag uppskattar. En person i hans ställning kan inte göra annat än att argumentera för den förda politiken. Vilket han gjorde med hyggliga humanistiska argument och med ett tonläge som andades av Biskop Brasks förmodade lapp om att ”härtill är jag nödd och tvungen”. För den som lyssnade och som har insikt och förståelse för att politik inte är ett enmansrace på någon nivå så hördes Damberg säga ”jag är inte jätteförtjust i hur det här blev men nu är det som det är och jorden går faktiskt inte under för den här sakens skull.”
I andra delar av intervjun argumenterade Mikael Damberg på ett – tror jag – för många människor övertygande sätt om att den socialdemokratiska särarten när det handlar om skatter är att systemet på sista raden ska vara omfördelande. De som har mer ska ge mer. Damberg visade samtidigt en stor öppenhet för hur mixen av skatter bör se ut.
Mer att läsa: Damberg vet och andra känner.
Ännu tydligare – på det otydliga sätt som står till buds – visade Mikael Damberg att socialdemokratin inte alls är bundna vid det vänsterpartidominerade förslag om i praktiken vinstförbud för välfärdsföretag som riksdagen kommer att säga nej till här vad det lider.
Däremot var han tydlig med att S vill ha en ordning till stånd där det är tydligt att skattepengar går till det som är avsett och där lycksökare och vinstmaximerare hålls kort. Rätt så. Jag är övertygad om att det går att förhandla fram vettiga och verkningsfulla ordning och reda - regler med något/några av de borgerliga partierna i ett senare skede.
Mer att läsa: Damberg i Skärblacka.
För några år sedan var Mikael Damberg väldigt nära att bli partiledare för S. Det blev Håkan Juholt i stället. Efter Juholts elva månader fick Damberg träda in som ersättare i riksdagens partiledardebatter för den riksdagslöse Stefan Löfven. Det klarade Damberg med den äran.
I Fredagsintervjun med Jörgen Huitfeldt sa Mikael Damberg att han nu, efter snart fyra år i mycket nära samarbete med partiordföranden och statsministern Stefan Löfven, inte kände någon större ”längtan eller dragning” till det mycket tuffa privatlivseliminerande uppdraget som nummer ett i parti och stat.
Så är det säkert. Samtidigt känner jag som så att skulle Mikael Damberg få frågan av en enig valberedning så kommer han att svara ja.