Domen mot Kent Ekeroth kom inte överraskande - och för många är det en lättnad att rättssamhället ser till att även riksdagspolitiker måste bete sig som folk.
Men alla som vill ha en blocköverskridande regering framöver – eller som gärna vill se en fortsatt rödgrön regering – har anledning att också se problemet med domen. För om Ekeroth blivit frikänd hade han fortsatt varit verksam i Sverigedemokraterna, och därmed försvårat deras idoga arbete med att bli ett (någorlunda) anständigt parti. Genom att Ekeroth nu sannolikt försvinner ur partiet blir det lättare att argumentera för de borgerliga som vill ha samarbete med SD.
Mer att läsa: Välkommen hit lycksökare.
Därmed ökar också sannolikheten att vi efter nästa val får en moderatledd regering med ett eller flera borgerliga partier – och som har ett mer eller mindre aktivt stöd av Jimmie Åkesson och hans då sannolikt mycket större parti.
Detta scenario bygger inte bara på enkel matematik i form av förmodade riksdagsmandat, utan också på förmodan att det för en starkt borgerligt sinnad person vore värt rätt mycket att en gång för alla katapultera ut sossarna i rödgröna träskmarker - och etablera en högersinnad hegemoni för lång tid framöver.
Det finns två konkurrerande scenarior till detta.
Dels förstås att den rödgröna regeringen fortsätter. Vilket gör att vi inte får det handlingskraftiga styre vi behöver. Istället får vi osäkra kompromisser som inte sänder de tydliga signaler som behövs om näringslivet ska våga tro på framtiden och medborgarnas förtroende för välfärden ska kunna upprätthållas.
Dels en blocköverskridande regering som tar död på den fördumning och handlingsförlamning som blockpolitiken skapat. Då kan vi få en reformering av skattesystemet, en ny rationell regionindelning, en långsiktig återupprustning av krigsmakten och ett slut på duttandet i skolpolitiken. Framförallt kan vi få en politisk fokusering på att lösa integrationsfrågan utan att välfärdssystemet havererar.
Mer att läsa: Kinberg Batra är inte Juholt.
Bägge dessa scenarier är ungefär lika möjliga. Men de kräver, i det första fallet, att den nuvarande regeringen inte går på näsan i några stora frågor fram till valet - och i det andra fallet att partiledarna vågar göra det väljarna önskar (slut på blockpolitiken) i strid med sina egna partiaktivister, vars livsluft är striden mellan två oförsonliga block.
Men dessa två möjliga utvecklingslinjer blir allt mindre sannolik ju mer Sverigedemokraterna lyckas fånga väljare och samtidigt rensa ut sina värsta råskinn. Kan de dessutom dra till sig folk med talang kommer de ganska snart att utgöra en oemotståndlig frestelse för den mer kallhamrade borgerligheten. Och kanske även för väljare som tröttnat på det gängse politiketablissemanget.
Den som helst vill slippa en sådan utveckling hade gärna sett att Kent Ekeroth blivit frikänd och kunnat vara kvar som en fistel i röven på Sverigedemokraterna.
Sedan finns det förstås ett fjärde scenario, nämligen en ”betongkoalition” mellan socialdemokrater och moderater. Men det är en utväg som bara skulle fungera i en nödsituation. Och där är vi inte ännu.