Ett femtiotal medlemmar och ett antal regionpolitiker samlades vid sextiden på kvällen i en möteslokal vid Vrinnevisjukhuset. Jag var där. En grupp sjuksköterskor från Medicinkliniken tog snabbt över mötet och förde in diskussionen på de tunga verklighetsproblemen i sjukvården. Man talade om att ledningen satt upp en gräns vid 200 övertidstimmar. Vilket betyder att sjuksköterskorna förväntas arbeta fem veckor extra utöver ordinarie arbetstid. Man talade om nyexaminerade sjuksköterskor som plötsligt står ensamma med ansvaret på en vårdavdelning med svårt sjuka människor. Man talade om skräcken för sommaren. Man talade om patientosäkerheten. Man talade om kollegor som knäckts av de orimliga arbetsvillkoren och/eller av ångest för att ha orsakat lidande och kanske en för tidig död för patienter eftersom de inte hinner med och/eller därför att de inte sagt nej när de givits ansvar för uppgifter som är på tok för svåra givet den erfarenheten och kompetensen de besitter.
Jag är gift med en sjuksköterska. Hon arbetar i en annan region på en illa trängd vårdavdelning där en kärna av skickliga, stolta och lojala medarbetare gör allt vad de kan och lite till för att vården ska vara trygg och säker för de gamla och sjuka som de ansvarar för. Jag har hennes berättelser i huvudet när jag lyssnar på sköterskorna från Vrinnevi. Så lika. Så samma. Så illa.
Krocken mellan politikens och vårdens verkligheter blev övertydlig där på Vårdförbundets möte häromkvällen. Vårdkrisen är en ledningskris. Flera av politikerna framhöll att de nu skulle ta krafttag mot det omfattande inflödet av inhyrda sjuksköterskor och andra personalkategorier i vården. Enligt vad som sades köper regionen hyrd vård för 400 miljoner kronor. Nu skulle det bli ändring på det, sas det från politikerhåll.
"Tar ni bort hyrsköterskorna så tar ni bort det som gör att vi trots allt har näsan över vattnet", sa en sköterska.
"Vi ska inte skälla på hyrsköterskorna. De trivs väldigt bra med att vara sjuksköterskor. Men de trivs inte med hur det ser ut på regionens arbetsplatser. Därför är det ju arbetsplatserna som behöver ändras", sa en annan.
Politiken har inte ledningen över vårdens verksamheter i regionen. Frågan är vem som har ledningen? Är det någon alls som har ledningen? Det är just den gnagande oron och otryggheten som sätter vårdens medarbetare i gungning:
"Det är ju inte vi mot cheferna ute i verksamheterna. Vi ser ju samma problem allihop. Men inget händer. Vilket måste betyda att den som styr vill ha det så här. Om det nu finns nån som styr?"
