Tidigare i veckan publicerade jag här på ledarsidan en text där jag diskuterade hur det egentligen gick till när Sverigedemokraterna på bara ett par decennier tog sig upp ur extremträsket med nära noll röster i valresultat till att nu vara Sveriges näst största parti som ingår i underlaget för den moderatledda regeringen. (Folkbladet 3 januari) Denna snabba förflyttning in i väljarmitten har skett mot en fond där ledande skribenter på de stora socialdemokratiska och liberala ledar- och kultursidorna gjort allt vad man kan och har kunnat för att teckna en bild av ett SD som steg för steg skapar ett alltmer rasistiskt och nazistiskt anstruket Sverige.
Utöver att det säger något om genomslagskraften hos ovan nämnda opinionsbildare så finns det förstås många förklaringar och sammansatta orsaker. Själv lyfte jag särskilt fram socialdemokratins räddhågsna accepterande av det snabbt utbredda tiggeriet som en starkt bidragande orsak till SD: s uppgång. Tiggeriet och slumlägren på gator och parker bildsatte effektivt ett samhälle som vi inte ville ha. Men i politiken framstod det som om alla partier utom SD tyckte att tiggeri var ett politiskt korrekt (och opåverkbart) sätt att uttrycka fattigdom.
Om vi lämnar själva "hur-gick-det-till-diskussionen" för att se på samhällsutvecklingen i det stora hela så är det ju viktigt att påminna sig att det alls inte är konstigt att ett invandringskritiskt och nationalistiskt parti växer till sig extra bra i ett så socialdemokratiskt präglat land som Sverige. Sverige är marinerat i socialdemokrati. Och viktiga kryddor i denna marinad är omvårdnaden om Sverige. Den svenska socialdemokratins välfärdsbygge är mycket nationellt. Hög beskattning och förväntan på många arbetsår och skötsamhet i det stora hela är det generösa förmånsmyntets andra sida. Att begränsa invandringen är klassisk politik för ett fackföreningsgrundat parti som S. Inte därför att man har något emot invandrare utan därför att man vill undvika lönepress nedåt, svartarbete, tiggeri och annan misär.
När Socialdemokraterna (och för den delen även Moderaterna; men det är en annan historia) flummade till sig vad gäller omtanken om den svenska välfärdsstatens finansiärer och förmånstagare och ropade ut att "här byggs inga murar" så klev SD istället in på banan. Det intressanta här är att det socialdemokratiska misslyckandet inte ledde till ökad efterfrågan på borgerlig politik med avregleringar, skattesänkningar, ökad individuell frihet och sådana saker. Snarare tvärtom. Det socialdemokratiska misslyckandet ledde - lite hårddraget uttryckt - till att ett annat socialdemokratiskt präglat parti fick mer luft under vingarna. SD tog över det nationella och invandringsrestriktiviteten. Medan S fick försöka hanka sig fram med hjälp av MP, C och L. Det höll ganska länge och genom en stark valrörelse av den nya partiledaren Magdalena Andersson var det nära att det höll även över valet i höstas.
Men genom SD: s fortsatta tillväxt så styr nu en högerregering i Sverige. Men utrymmet för borgerlig politik är närmast minimalt. Däremot är utrymmet för "högerpolitik" av det slag som också Socialdemokraterna inser värdet av desto större: (Slå ut de kriminella gängen, bygga kärnkraft och laddstolpar, begränsa invandringen, förstärka försvaret och strama åt bidragen, med mera) Moderatledaren Ulf Kristersson och hans regering kommer således i huvudsak att ägna sig åt kollektiva och nationella nyttigheter. Kristerssons problem är därför inte SD. Däremot kan SD fortsatt vara knepigt och problematiskt för Socialdemokraterna. Mitt råd till Magdalena Andersson är att under de kommande åren göra allt vad hon kan för att bidra till att bordet i görligaste mån rensas från invandringsrelaterade samhällsproblem och välfärdsstatliga missförhållanden som elbrist och sjukvårdsbrister. Då kan kanske nästa valrörelse - eller nästnästa - ha en annan dagordning än den som nu - med starkt stöd från SD - styr över politiken.