Som vilken gitarrspelare eller kulturredaktör som helst

Hur har vi hamnat i ett läge där annars vettiga människor delar och sprider inlägg där det jämställs med fascism om en moderat kommunstyrelseordförande i Norrköping kan tänka sig att minska något på skattesubventionerna till symfoniorkesterns entrébiljetter? 

Att kulturutövare av olika slag är snabba på bollen när det gäller att banka på makten; det är liksom naturligt och det har vi sedan gammalt. I min ungdom var jag under en period kulturombudsman på det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Jag hade då förmånen att vid några tillfällen samtala med Rolf Theorin - salig i åminnelse - som var socialdemokratins stora ceremonimästare. Han ansvarade för den kulturella och scenografiska inramningen vid ett otal partikongresser och förstamajmöten. Rolf var full av historier och berättelser om alla artister inom politiken och kulturen som han haft att göra med. Han berättade bland annat om att den legendariske finansministern Gunnar Sträng vid något tillfälle under sent 1960-tal ondgjorde sig över att varhelst det fanns "unga män med skägg som kunde ta ett par, tre ackord på en gitarr så nog fasen gav de sig på Socialdemokraterna!" 

Att kulturfolket nu mest skäller på M och SD är väl därför inte minst ett tecken på att politikens maktinnehav har blivit något mer brett fördelat. Sträng satt osannolika 31 obrutna år som statsråd i S-regeringar. Så har vi det inte nu. Därför får även andra makthavare än socialdemokrater sin släng av sleven i de kulturella salongerna. 

Mer bekymmersamt är att politiken och den politiska opinionsbildningen även utanför kultursidorna, har förgrovats och allt mer antagit kulturkrigets skepnad; på bekostnad av sakpolitiska diskussioner. Förmodligen handlar allt - som det mesta - om Sverigedemokraterna. 1. SD kom in "från gatan" med ett brutalt språk och järnrörsfasoner. 2. M och S gick i baklås och tappade sitt sakpolitiska fokus i fundamentala svenska samhällsfrågor som invandring, kriminalitet, bidrag och tiggeri. 3. M och S tog avstånd från sina sunda sakpolitiska ståndpunkter därför att de låg nära SD: s ståndpunkter. 4. SD växte i folkligt stöd och utmanar M och S. 

Nu regerar M med stöd av SD på många platser. S fortsätter dock med sitt kulturkrig och ropar "fascism och Ungern" som vilken gitarrspelare eller kulturredaktör som helst. Det bådar inte gott för sakpolitiken framöver. SD var kanske ägget. Men S får se upp så att man inte landar på rumpan som en lam anka.