Som skribent är han flyhänt och ofta så där drastisk och kategorisk och verklighetsblyg som många offentliga personer med dragning åt ytterkanterna är. Onsdagen den 23 augusti gav DN honom möjligheten att gå till ett rasande angrepp på de styrande kommunpolitikerna i Norrköping. Lögner om att stadens symfoniorkester ska läggas ner och om att stadens kulturchef fått sparken därför att hon försvarat en anti-nazistutställning på Stadsmuseet fick vingar i media.
Kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) anklagades för att visa "hur nyliberalism parad med nyfascism ser ut i praktiken." Vilket är helt absurda påståenden som i allt väsentligt är ett aggregerat eko av det lokala vänsterpartiets kritik mot att de borgerliga partierna i samarbete med SD avser att göra besparingar i chefsleden i den kommunala administrationen. Detta kan man givetvis kritisera och misstänkliggöra; vilket oppositionen också gör. Men att blanda in "nyfascism och nyliberalism" i det hela är faktiskt inte riktigt friskt. Det är parodiskt tragiskt att "fascism" och andra liknande begrepp kastas runt i debatten som vilka skällsord som helst.
Besparingar, avgiftshöjningar, skolnedläggningar, översyner av lokaler och verksamheter i kommunal drift och annat som Stefan Jonsson gärna etiketterar som fascism och nyliberalism är i själva verket lika naturliga delar av kommunpolitiken som vad byggen av parker, nya skolor och särskilda boenden är. Det finns självklart skillnader mellan hur olika styrande majoriteter tar sig an frågorna. Konstigt vore det annars. Jag hade hellre sett att socialdemokraterna Olle Vikmång och Maria Sayeler Behnam hade fått chansen att fortsätta leda Norrköping.
Men väljarna ville något annat vilket gav Sophia Jarl chansen att förhandla fram ett styre i majoritet genom samverkan med Sverigedemokraterna för att på så sätt kunna sätta mer högerprägel på kommunpolitiken. Men ingen seriös människa i Norrköping kan se några spår av vare sig fascism eller särskilt utrerad liberalism i Sophia Jarls styre. Hon är en klassisk socialpolitisk högerpolitiker som gärna talar om det "bortskämda Sverige" som skriker i protest om man kanske måste betala några kronor mer för att lyssna på symfoniorkestern men som inte bryr sig så mycket om undersköterskornas behov av högre löner.
Att hon tar chansen att regera staden med hjälp av SD är förstås ett risktagande. SD i Norrköping har varit ett sorgebarn av stora mått där avhoppare, vildar och interna strider har dominerat alltsedan starten 2006 då en före detta vapenbrottsling tog plats i fullmäktige för SD: s räkning. Den nuvarande gruppledaren Christopher Jarnvall tycks dock ha fått ordning på torpet.
Att Sveriges största tidning upplåter plats åt våldsamt överdrivna påhopp på kommunpolitiker i Norrköping är förstås tråkigt. Polariserande, förljugna och maskerat partipolitiska personpåhopp har dessvärre en växande plats även i större mediehus. Politiskt aktiva personer som tar ansvar för det dagliga kommunala hästjobbet i nämnder och styrelser bör ta avstånd från dem inom riksmedia och rikspolitiken som driver på hat och polarisering.
Högern ska förstås möta sakpolitiskt motstånd när så behövs. Och det kan vara hårt och tufft ibland. Inget fel i det. Men ta det i sak. Norrköping är inte en fascistisk kommun. Sophia Jarl är lika lite som Magdalena Andersson någon djävul. Sans och balans tack. Det mår vi alla bra av.
