Den nya lagen är uttryck för det slags önsketänkande och verklighetsblyghet som alltför ofta har styrt den svenska kriminalpolitiken. Enligt statistik från Kriminalvården som DN redovisar satt 22 barn under 18 år häktade mer än tre månader under 2020. Antalet ökade till 27 under 2021. Och 2022 hade antalet ökat till 30 långa häktningar av barn. Att staten på det här uppenbara sättet bryter mot lagen beror på att lagstiftarna har lagt in en säkerhetsventil för åklagarna i lagtexten. Om "synnerliga skäl" föreligger kan häktestiden för barn utökas.
Barnombudsmannen är som sagt kritisk. Till DN säger hon att "Är det så att det nu finns en ny lag så måste resurser tillsättas så att man faktiskt följer den lagen. Då måste rättssystemet anpassas efter det." Även här en rejäl portion önsketänkande förstås. Vilka "resurser" kan tillsättas för att antalet unga mördare snabbt ska bli färre? Men i grunden har Elisabeth Dahlin rätt. Det är helt fruktansvärt att mängder med barn alls sitter häktade. Och det är oansvarigt av riksdagen att stifta lagar som saknar verklighetskontakt.
Det är förmodligen så att den nya lagen har ställt till med än allvarligare problem än dem som diskuteras i DN: s artikel. Man kan nämligen befara att många åklagare har valt att inte åberopa "synnerliga skäl" för att kunna hålla barn som är grova brottslingar kvar i häkte. Barnen har i de fallen - i väntan på eventuell rättegång - flyttats till andra institutioner med långt mindre säkerhet och väldigt få restriktioner; som till exempel ungdomshemmen i den statliga institutionsstyrelsens regi. Vilket kan ha ställt till med allvarliga problem på ungdomshemmen och ute i samhället i stort.
Önsketänkandet inom brottsuppklaringspolitiken behöver nu ställas på sparlåga för lång tid framöver. Sverige behöver nya reglementen på många områden. Allt ifrån Justitiekanslerns orimliga bidragsrullningar till yrkeskriminella, till rättegångsordningar som främjar tystnadskulturen, över otillräckliga avlyssnings- och övervakningsmöjligheter och bristande styrning över socialtjänstens tvångsmöjligheter behöver ses över i god och strukturerad ordning. Riksdagen bör ha fokus på att stifta lagar som möjliggör maximalt frihetsberövande av grovt kriminella i alla åldrar. Allt annat leder Sverige åt fel håll i det läge där vi befinner oss.