Under seklernas gång har mycket givetvis förändrats, spätts ut och påverkats av andra idéer och tankemönster än de strikt kristna. Påsken är ett tydligt exempel på denna utveckling. Berättelser om Jesus på Golgatas kors existerar parallellt med moderna påskfesttraditioner.
Påskafton är ett slags ingenmansland i det passionerade kristna dramat om Jesu död och uppståndelse. På påskafton händer just ingenting. På skärtorsdagen har Jesus brutit bröd och druckit vin för sista gången med sina lärjungar. Senare på natten - efter det som kyrkan därefter betraktar som den "första nattvarden" - blir Jesus förrådd av en av sina lärjungar och grips av romerska soldater. På långfredagen döms Jesus till döden och bär sitt kors upp till Golgata där han spikas upp invid två rövare som också dömts till döden genom korsfästning. Påskdagen är den kristna kyrkans stora glädjedag; det är då påsken börjar på allvar för kyrkofolket. Det är på påskdagen som folket får veta att Kristus är uppstånden. På annandag påsk visar sig den uppståndne Jesus för några av sina lärjungar. Men på påskafton är Jesus bara död.
Såsom påsktraditionen har utvecklats så har denna "döda" påskafton utvecklats till påskens mer livliga festdag där även påskharar och försenade påskkäringar får plats utan att det skaver. Långfredagen har haft ett starkare grepp om våra beteenden och tankar. Det är först under det senaste halvseklet som det blivit allmänt okontroversiellt att roa sig och skratta och dansa på långfredagen.
Linköpings tidigare biskop, vår nuvarande ärkebiskop Martin Modéus visar i sin bok "Levande tillsammans med Kristus (2016) flera prov på ett förändringsinriktat ledarskap. Bäst är nog Modéus förklaring av varför den tilltagande sekulariseringen i samhället gynnar kyrkan. Sekulariseringen bidrar till människors uppbrott från ”förtryckande religiösa strukturer” och från de gamla tider då ”kyrkan ville ha makt över människors tankar och livsstil.”
Dan Korn är inne på samma helgtema i sin vansinnigt roliga (läro)bok "Som om Gud fanns" (2019). Jag citerar: "Midsommar är i sanning ett mångkulturellt evenemang. När vi utan öron och svansar skuttar runt midsommarstången så agerar vi i förkristna, kristna och efterkristna kulturer. Midsommarblotet, firandet av profeten och helgonet Johannes Döparen och den sekulära människans festlust har smält samman till en riktig panghelg."
Påskens passionsdrama är viktigt för mig. Inte på något bokstavstroget sätt. Men på ett sätt som handlar om den djupa betydelse för vårt sätt att leva och tänka som påsken har. Några stänk allvar gör helgens glädje större.