Midsommar är i sanning ett mångkulturellt evenemang. När vi utan öron och svansar skuttar runt midsommarstången så agerar vi i förkristna, kristna och efterkristna kulturer. Midsommarblotet, firandet av profeten och helgonet Johannes Döparen och den sekulära människans festlust har smält samman till en riktig panghelg. Även till vardags är det mångkulturella samhället högst och oftast helt okontroversiellt närvarande i de flesta människors verkligheter.
Den mer infekterade debatten om mångkulturalismen som samhällsfenomen och ideologi har sin politiska utgångspunkt i ett omtalat riksdagsbeslut från 1975. Då beslutades att "Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten."
Invandringen till Sverige hade dittills varit så gott som helt kopplad till arbete. Intresset för "kulturella identiteter" var också mycket begränsat i politiken. Sverige bedrev å andra sidan inte någon hård assimileringspolitik där de som kom från andra länder skulle tvingas att "bli svenskar" på några andra sätt än genom arbete och allmän skötsamhet.
När invandringen i början av 1970-talet ändrade inriktning från arbete och till asyl så växte behovet av en ny överbyggnad för politiken. Därav mångkulturbeslutet där den svenska kulturen görs till något valfritt och helt jämställt med den ursprungliga kulturen. Betydelsen av enstaka riksdagsbeslut ska inte överdrivas eller demoniseras. Sett i backspegeln är det dock lätt att se att man gick för långt där 1975. Nationen Sveriges språk och lagar kan aldrig vara valfria. Klanvälden, hedersförtryck, könsstympning kan aldrig vara valbara. Frågan är varför riksdagen gick så långt som man gjorde?
Dan Korn skriver i sin vansinnigt roliga och kunskapsspäckade bok "Som om Gud fanns" (Timbro 2019) om ett Sverige där tron på synd, skam och botgöring spelar större roll än kanske någonsin. Kanske spelade sådana saker in redan 1975? Det var den svenska synden som slog till; denna gång i form av botgöring för synden att vara svensk, vit, rik och tidigare förtryckare? Vår kultur är minsann inte mer värd än er - snarare tvärtom! Så kan det ha varit. Och nu kan det vara på ett annat sätt. Som om Sverige fanns kanske?