Dadgostar var sist ut i Ekots serie av partiledarintervjuer inför valet den 11 september. Dagen före satt Annie Lööf (C) i samma studio. Lööf och Dadgostar är det socialdemokratiska regeringsalternativets problembarn när det gäller samarbetsformerna i en eventuell ny regering som leds av Magdalena Andersson.
Centerpartiet har nu definitivt klivit in i S-lägret. Annie Lööf har under de senaste åren glidit fram till en ståndpunkt där hon inte längre, som i Januariavtalet, kräver att Vänsterpartiet - likt Sverigedemokraterna - ska isoleras från allt politiskt inflytande. Lööf drar nu gränsen vid att Centerpartiet inte kan sitta i samma regering som Vänsterpartiet. Vilket är högst begripligt. Nooshi Dadgostar må vara pragmatisk som person. Men som utfrågningen på torsdagsmorgonen visade så har hon att släpa på ett ännu tämligen oreformerat parti med grumliga föreställningar om terrorism och marknadsekonomi. För att inte tala om inställningen till Nato.
Innerst inne är det ju så att allihop: Annie Lööf, Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar vet att det inte är aktuellt för Vänsterpartiet att sätta sig i någon regering efter valet. Därför borde regeringsalternativet på den socialdemokratiska sidan snarast avsluta käbblet om statsrådsposter. Sådana bråk och konflikter är maximalt väljarbortstötande. På den högra sidan har man hunnit mycket längre. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har gjort klart att han inte har några krav när det gäller vare sitt eget eller Liberalernas deltagande i en eventuell högerregering efter valet. "Sakfrågorna är viktigast", sa Åkesson när han frågades ut av Ekot i måndags 15 augusti.
Nooshi Dadgostar och Annie Lööf är lika alternativlösa som alla andra när det gäller vilken statministerkandidat de har knutit an till. Under de veckor som är kvar av valrörelsen bör denna insikt sjunka in på allvar hos C och V. De fyra partierna på S-sidan ställer givetvis upp i valet som enskilda partier med olika program och förslag. Det är en sak för sig. Men de bör avstå från maktrelaterade angrepp på varandra.
Jag kan i och för sig förstå att det är frestande för Vänsterpartiet att hugga och slå mot Socialdemokraterna. Partiet nådde sina högsta opinionshöjder sedan Gudrun Schymans glansdagar när de förra året gick ihop med SD och de borgerliga och fällde den dåvarande statsministern Löfven i en misstroendeomröstning. Men allt har sin tid. Nu är det vettiga samarbetets tid.