Angus Deaton fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 2015. Han är en invandrad britt som bott fyrtio år i USA och är professor, numera emeritus, på Princeton; ett mycket ansett universitet. Nu har Deaton skrivit en ny bok som har låtit tala om sig. Han är självkritisk å sina egna och många andra ekonomers vägnar. Jonas A Eriksson, tidigare bland annat ekonom på Riksbanken och tjänsteman på regeringskansliet, skriver om Angus Deatons nya bok i Kvartal under rubriken "Ekonomen som ändrade sig." Mycket läsvärt och lärorikt. Här finns till exempel jordnära resonemang om migrationens och ojämlikhetens relationer; ett samhällsområde som jag ofta kommenterat här på Folkbladets ledarsida.
Hur som helst. I Deatons bok fastnade jag särskilt för resonemangen om populismen. Han konstaterar att det finns anledning att lyssna på populisterna eftersom de "har rätt i många frågor." Så är det. Vilket inte betyder att man måste rösta på populister om man inte vill. Att "lyssna" är inte samma sak som att "gilla". Men att som makthavare inom politik, media och/eller akademin tala med en "nedlåtande ton" om människor som är kritiska till sådant som "globalisering, migration och marknadskrafter" är sannolikt det bästa sättet att öka populistiska politikers valkrets. Och förmodligen samtidigt det sämsta sättet att bygga trovärdighet åt sitt eget ledarskap.
Med populism menas vanligtvis förenklade lösningar på svåra och sammansatta problem.
Det gäller därför att tänka i minst två led. Vilket somliga ibland glömmer. Ogillandet av populisters förenklade lösningar spiller i de fallen ofta över i en generell förnekelse av samhällsproblemet som sådant. Och då går det illa.
Populistiska attityder och förhållningssätt är i sig själva vitala delar av en levande demokrati. "Typiskt för det politiska språket är att bedömningsproblem och målkonflikter sopas under mattan", konstaterade statsvetarprofessorn Kjell Goldmann i en krönika 2017.
Kjell Goldmann påminde om en annan dimension av populism: Polarisering mellan det "moraliska folket och den omoraliska eliten." Så är det. Därför löper samhällseliter som förminskar/relativiserar tunga samhällsproblem i sin iver att distansera sig från de partier/intressen som bär fram samhällsproblemen, stora risker att förstärka sin omoraliska position i breda folkgruppers ögon.