I tingsrätten dömdes de till vardera tre års fängelse för grovt blåljussabotage. Brotten inträffade under påskupploppen 2022 i Norrköpingsförorten Navestad. Enligt tingsrättsdomen utsatte mellan 150-200 personer, varav de flesta var mörkklädda och maskerade, poliser och räddningstjänstpersonal för våldsamma angrepp med stenar och molotovcocktails.

Samtliga sex dömda överklagade sina straff till hovrätten. Hovrätten instämmer helt med Norrköpings tingsrätt gärningsmannabeskrivningar: "De tilltalade har begått sina gärningar inom ramen för ett omfattande och hänsynslöst angrepp mot polisen. Samtliga tilltalade ska dömas för sabotage mot blåljusverksamhet som på grund av sin särskilt farliga art ska bedömas som grovt brott." Men likafullt sänker hovrätten straffen för alla sex brottslingarna. Fyra av dem får straff på miniminivån för grovt blåljussabotage. De två övriga får något mindre sänkningar.

Den mycket erfarne åklagaren Torsten Angervåg anser att trenden av sjunkande straff går på tvärs mot lagstiftarens intentioner med den nya lagen (2020) mot blåljussabotage. Angervåg pekar i en intervju med Folkbladet på att det speciella med den nya lagen är att det sammanhang som en gärning har utförts i har stor betydelse vid den rättsliga bedömningen av gärningens allvar. 

– Den som bevisligen deltar i en händelse där det helt likgiltigt för konsekvenserna och helt hänsynslöst kastas stenar och brinnande föremål mot poliser är kort sagt delaktig i ett grovt blåljussabotage. Lagstiftarens avsikt var att underlätta för polis och åklagare att ingripa på ett kännbart sätt mot den här sortens grova gruppbrottslighet. Nu finns det nog anledning för riksdag och regering att förtydliga och skärpa lagtexten, säger Torsten Angervåg till Folkbladet.

Jag håller med. Sverige är i ett allvarligt läge. Lagstiftarna (i det här fallet den dåvarande S-MP regeringen med ett pådrivande stöd från nästan alla andra partier; endast Vänsterpartiet reserverade sig mot möjligheten att döma till livstids fängelse för grovt blåljussabotage) kan inte sitta med armarna i kors när domstolarna till synes ryggmärgsmässigt söker sig ner mot straffmätningens miniminivåer.