Grundproblemet är att en majoritet av riksdagspartierna är mycket små och dansar på, under eller strax över den fyraprocentiga spärren för inval till riksdagen. Det betyder att när tillfälle ges att medverka i direktsänd tv så är målet för de krisande partiernas ledare att ösa ur sig skruvade och lösryckta attacker och utspel som kanske ökar chansen att bli uppmärksammad av några fler väljare. Jag förstår partiledarnas verkligheter och inser att de handlar i vart fall kortsiktigt rationellt. Men det blir väldigt spretigt.

Denna kritik av det omfattande debatterandet och det minimala diskuterandet innebär dock inte att partiledardebattillställningarna är ointressanta. SVT-debatten bjöd bland annat på några upplysande ordväxlingar om kärnkraft. De fyra partiledarna för M, KD, L och SD räckte upp handen när programledarna frågade vilka som vill bygga ny kärnkraft. Centerledaren Muharrem Demirok "halvräckte" upp handen. Han förklarade sin handmanöver med att han är för kärnkraften men att det inte är politiken utan "marknaden" som beslutar om eventuella kärnkraftsbyggen. Förstod jag den likaledes kärnkraftspositiva Magdalena Andersson (S) rätt så var hon inne på liknande tankegångar. Demirok, som är mer marknadsliberal kanske åsiktsmässigt ligger där han vill vara. Att Socialdemokraterna skulle betrakta det som en frivillig uppgift för marknaden att leverera nödvändig energi till Sverige; det tycks mig däremot vara något udda.

 Energiförsörjningen är, inte minst i dessa klimatorostider, något av en kärnuppgift för politiken. Att se till att förutsättningar finns för fossilfri och planerbar elproduktion kan inte reduceras till en lönsamhetsfråga för industrin. Privata - och kommunala bolag hade i och för sig mycket stor betydelse när den förra vågen av kärnkraftsreaktorer byggdes 1972-1985. Och industrin och kommunerna är också viktiga nu. Men det är staten som ska sätta en spelplan - och säkerligen också bygga i egen regi - för den stora och för klimatet avgörande elektrifieringen av transporter, industri och jordbruk. Och i det sammanhanget är ny kärnkraft en självklarhet. Socialdemokraterna ska inte vara rädda för statligt styre i tunga kärnfrågor. Energiförsörjning är i samma viktklass som militärt försvar, gränsskydd och säkerhetspolitiska samarbeten. Här gäller andra ideal än kortsiktig lönsamhet på marknaden.