Att ta, eller att inte ta ansvar för sig själv, för sina handlingar, för dem man har vårdnaden om, för samhället i stort, för sin yrkesutövning, för sina misstag, för sina ord och för allt som rimligt tänkas kan; allt det är sådant som bygger en människa. 

Efter grundskolan tog jag värvning i armén. Det var en bra ansvarsskola. Jag fick lära mig att när jag som vicekorpral ställde mig framför en trupp värnpliktiga och sa: "Jag tar befälet" så var det liktydigt med att säga: "Jag tar ansvaret". Det ansvar jag tog var att leda truppen i det uppdrag vi hade. Jag fick också lära mig att mitt ansvar för truppen inte ansvarsbefriade de enskilda soldaterna i truppen. Var och en har ansvar för sitt även i ett hierarkiskt militärt system. Men mitt ansvar rörde hela truppen, uppdragets genomförande och soldaternas säkerhet. Den som tar befälet tar också ansvaret för helheten. 

I det dagliga sociala livet i det på många sätt konfliktundflyende Sverige är ansvarsgränserna mer flytande och abstrakta. Tills det smäller till och ansvar kanske behöver utkrävas i en rättslig process. Eller i en valrörelse.

Ansvarsfrågan är extra het så här i valrörelsetider. Utfrågningar av "ansvariga politiker" står som spön i backen. Politiker är ju på många sätt som vilka människor som helst. Man tar gärna ansvar för det som går bra men är mindre pigg på att axla ansvar för saker och ting där ansvaret ligger farligt nära att vara synonymt med skuld. Det är som sagt mänskligt. Men politiker behöver vara försiktiga och gå liksom på äggskal. Den som anas försöka fly från sitt ansvar när saker går dåligt hamnar i dålig dager. Den som å andra sidan tydligt säger "jag tar ansvar" för det som varit riskerar att få avgå direkt eller indirekt genom en valförlust eller genom att hamna i onåd i det egna partiet och flyttas ned på listor och valsedlar. Men så är det att ta befälet. Det har sina vinster och sina risker.

I valdebatten är oppositionen oftast sysselsatt med att försöka fästa ansvar på regeringen för till exempel de höga elpriserna eller gangstermorden. Medan regeringen på sin sida är sysselsatt med att försöka lägga ansvaret på Putin/narkotikan/segregationen/den tidigare regeringen. Här finns inga absoluta sanningar så ansvarskriget är på ett sätt säkert politiskt rationellt. Men moraliskt riskabelt. Regeringen behöver se upp. Har man tagit befälet så gäller det i alla väder. Socialdemokraterna kan ta ansvar för mycket som är bra. Rådet från den vicekorpral jag en gång var är att också ta ansvar för det som går dåligt.