Forskningsledaren och Rysslandskännaren på Försvarets forskningsanstalt Gudrun Persson var också på plats. Hon hade redan på måndagen belyst de farligheter och yttre hot som Ryssland levererar till vår samtid. Gunnar Strömmer uppehöll sig för sin del mest vid de inre hot mot vår säkerhet som genereras av den grova organiserade brottslighetens gängmedlemmar.
Den som likt mig la en halvtimme av sitt liv för att lyssna på "Gudrun och Gunnar" har goda anledningar att känna sig såväl mer oroad som mer förtröstad. Gunnar Strömmer och Gudrun Persson utstrålar sakkunskap och säkerhetsinsikter av sådan art att problemen - trots att de alls inte tonas ned - ändå upplevs som påverkbara. De som hotar säkerheten i Sverige kommer att få en match.
Båda framträdde med en liten Freud på axeln. Strömmer varnade för risken att det för Sverige exempellösa våldet - 61 ihjälskjutna personer 2022 - ska göra oss "avtrubbade". Eller sagt med andra ord, lockas av psykoanalytikern och omedvetenhetslärans guru Sigmund Freuds försvarsmekanism "rationalisering"; ett sätt att omedvetet bortförklara problem för att på så sätt kunna behålla sin världsbild/självbild. Gudrun Persson avslöjade å sin sida hur Folk och Försvars arrangörer omedvetet/Freudianskt? låtit sig påverkas när hennes anförande gavs rubriken "Fredlig samexistens mellan Ryssland och Europa - är det möjligt?"
"Fredlig samexistens" är, förklarade Persson, en klassisk "stalinistisk" term för hur "sovjetisk dominans" ska uppnås. Hon berättade också att begreppet "fredlig samexistens" sedan år 2020 åter är en del av den ryska konstitutionen. Att detta sovjetryska begrepp smugit sig in till arrangörsstabens rubrikmakare är förmodligen ett uttryck för det slags omedvetna bortförklaringslusta som många lätt hamnar i när det gäller tunga problem.
"Många säger att det är viktigt att inte förnedra Ryssland", sa Gudrun Persson. Och påminde om att "Ryssland förnedrar sig självt genom det långa kriget mot Ukraina." Och nej: Fredlig samexistens är inte möjlig med ett land som är ute efter dominans och underkastelse.
Gunnar Strömmer framhöll att "förändring är möjlig." Det som känns mest förtroendeingivande med Strömmer är att han ämnar bygga upp en långsiktig och "samlad systemkraft" i staten för att "trycka tillbaka gängen." För det är vad som krävs. Och att han inte viftar bort kritiska frågor om "personlig integritet." För det blir lite tuffare nu. Och att han inser betydelsen av en "socialstat" som kan ta barnen från gatan. För så är det.