Under den första poesifestivalen var Söderköpingsbon Marianne Wik en del av programmet, med diktläsning i Hagaparken. När festivalen i år, 14 och 15 oktober, drar i gång har hon fått en friare roll, som huspoet.
– Jag ska dyka upp lite överallt i stan, på olika platser, och läsa dikter, mina egna dikter. Jag har tänkt att jag ska stå på de olika torgen vid olika tider, och vid bron över ån. Jag tänker att jag har ett program med och så försöker jag också anpassa mig efter vilka som står där, säger Marianne Wik och fortsätter:
– Och så kan jag tänka mig att jag går fram till personer som kanske står i en liten grupp och frågar om de vill höra en dikt.
Det låter som ett roligt uppdrag.
– Ja, visst gör det! Lite annorlunda. Man kan nå människor som kanske inte kommer och lyssnar på poesi.
– Dikter kan kännas svårt för många, man tror att man inte ska förstå. Det är klart att det måste vara ett ämne som ligger nära en själv, annars förstår inte jag heller, om det handlar om någonting som inte finns i min värld.
Det kan bli dikter om Söderköping och en och annan dikt på östgötska, hintar Wik. Sammanlagt har hon skrivit tio diktsamlingar, de senaste två, "Som om" och "I bersån", kom ut tidigare i höst. Hon märker själv att det blivit mycket tillbakablickar, naturligt när man börjar bli äldre.
– Sedan tycker jag också att det är viktigt skildra den tid som var. Jag tänkte, åh, det här blir så nostalgiskt, men samtidigt så är det en historisk tillbakablick på hur det var att bo på landet, vilken moral som gällde där, som att man skulle inte skryta och inte göra sig märkvärdig.
Marianne Wik får ofta höra att hennes dikter väcker minnen hos folk, och det är precis det hon vill, att människor ska känna igen sig i det hon skriver om.
Dikterna kan handla om förlust, människor som försvinner ur ens liv, men här finns även en stor portion humor och livsglädje: "Inte ens mitt prat/om lårbensbrott/kunde hindra dig/i sensommarkvällen/Livsglädjen/i dina höfter/fick mig att skrattande virvla runt/på dansbanan/i alarnas grönska och vattenblänket".
Naturen är viktig för Wik, den skönhet och det hopp som finns där. "Novemberdag/som ett gammalt fotografi/svartvitt/taget av en darrande hand/Människornas konturer anas svagt/bland träden/stenarna flyter bort i diset/Ändå/i högra hörnet lyser/en klase rönnbär."