Ny bok
Egenmakt
Hoi förlag (2020)
Erika Rockborn
Med boken ”Egenmakt” tar Erika Rockborn sin trilogi om distriktsläkaren Martin Lindahl i hamn. I ”Livmodermakt (2018) längtade Martin efter barn. I ”Modermakt” (2019) längtade han möjligen efter färre mödrar. I "Egenmakt" tycker jag man kan säga att han börjar längta efter sig själv.
Jag har följt Martin Lindahl genom tre böcker. Han är den solklara huvudrollen i det trepärmade dramat som Erika Rockborn har skapat i snabb takt och med god känsla. Kvinnorna/mödrarna, gamla svärmödrar, exfruar, barnen, kollegorna och vännerna rör sig i en yttre cirkel runt Martin och hans tankar, hans svartsjuka, hans självrannsakningar, hans oro och hans stundom uppblossande beslutsamhet. En beslutsamhet som framförallt förvånar honom själv.
Den tredje och avslutande boken i en serie kan - inbillar jag mig - vara den svåraste boken att skriva. Författaren kan drivas av en önskan att knyta ihop alla lösa trådar från de två första böckerna. Det kan också vara så att författaren får kämpa mot lusten att bara få boken skriven; bli av med intriger och karaktärer som man börjat tröttna på för att ge plats åt nya intriger och karaktärer. Erika Rockborn undviker i stort sett skickligt alla dessa fällor. Möjligen är bokens sista skälvande sida - innan vi bjuds på recepten till några av de mat- och efterrätter som förekommer i boken - något överlastad med happy-end-känslor för att vara helt i min smak. Men i allt väsentligt håller Erika Rockborn ihop sin roman och dess figurer på ett mycket förtjänstfullt sätt.
Martin Lindahl känns nämligen stabilt träig och trög hela trilogin igenom. I "Egenmakt" slås han visserligen mer frekvent än tidigare av självförebråelser och av självkritiska tankar. Han arbetar för mycket, han är svartsjuk, han är klantig - att pussa exfrun i ett sorgligt ögonblick är väl förvisso mänskligt men inte så bra om han vill försöka vinna tillbaka sin nuvarande sambos tillit och förtroende. Martin Lindahl försöker korrigera sina brister. Personligen känner jag mig tveksam till att han kommer att lyckas. Visst, i slutet av boken omfamnar han en kvinna igen och tänker "Livet är underbart, trots allt". Men har han verkligen mognat? Förstår han på ett känslomässigt plan det som han intellektuellt kan konstatera om sig själv?
Jag tror att Martin Lindahl tar sig själv på för stort allvar. Han rör sig liksom bara mellan två lägen. Antingen är han "av" och kämpar på i vårdcentralens grottekvarn eller så är han "på" och är då fullt upptagen med sina egna känslor och tankar och söker stöd och bekräftelse hos vänner och kvinnor och kollegor. Han saknar läget där mittemellan; läget där man konstaterar att "det är som det är och det är inte hela världen" och läget där man inser att man själv inte är allts och allas medelpunkt och huvudintresse.
Martin Lindahl anstränger sig och försöker alltid göra sitt bästa. Han vill göra allt han kan för att bonusbarnen som kommer in i hans liv med den nya sambon ska känna att han bryr sig lika mycket om dem som om sina egna barn. Han försöker verkligen att förstå även de mest besvärliga och krävande patienter som han tar sig an på vårdcentralen. Han säger inte nej då hans exfru vill att han ska undersöka hennes mamma; trots alla elakheter och smått vansinne som följer med i paketet.
"Egenmakt" handlar inte om att Martin Lindahl ska lära sig säga nej. Han behöver snarare våga säga ja till sig själv här och nu. Och gärna med ett snett leende.