Tid är en lustig sak och blir svårare att greppa med åren. Den går ideligen fortare och att summera år har blivit svårare, i alla fall för mig. Vad var 2022 och vad var 2023? Nu är ju det inte särskilt svår statistik att hålla koll på. Men minnen kan ändå förvränga verkligheten. 2023 har varit ett väldigt starkt filmår om man ska se till de högsta noteringarna. Som recensent och filmkritiker delar jag inte ut betyget 5 ens varje år. 2023 fick två filmer det; ”Close” och ”Women Talking”. Det fanns också fler kandidater och aspiranter till de höga betygen. Måhända var det en postpandemieffekt. 4.5 hamnade både ”Past Lives” och ”Aftersun” på. 2023 bjöd också på sådana pärlor som ”Eo” och ”The Banshees Of Inisherin” som utmärkte sig inte enbart för kvalitativa delar utan också för att vara originella.
De mest omtalade filmerna för året blev de som hade premiär samma vecka under sommaren, ”Barbie” och ”Oppenheimer”. Ordet ”barbenheimer” har till och med hittat sig in i listan för årets nyord i Sverige. En marknadsföringskampanj som fick det att verka naturligt att de två filmerna skulle tävla mot varandra som om de kunde vara liknande upplevelser. Hela affären kan uppfattas som larvig men om filmbranschen behöver något så är det uppmärksamhet. En bioupplevelses förtjänster behöver lyftas fram i ljuset.
Flera andra filmer som fångade mig var Ali Abbasis ”Holy Spider” och Aki Kaurismäkis ”Höstlöv som faller” där den finske regissören återvände till sin storformsperiod. En film som stannade hos mig lite längre är den verklighetsbaserade ”Reality”. Karin af Klintbergs ”Kungen” var också en av de mer fascinerande dokumentärerna under året. Har du missat ”Miraklet i Gullspång” spår jag att den kommer komma till televisionen, då ska du verkligen se till att inte missa den! Mot slutet på året kom små pärlor som ”Scrapper” och året avslutades faktiskt som de flesta år brukar; en av årets bästa filmer kommer strax innan jul…”Monster”. Till framtiden, glöm 25/12 som dagen då bästa premiärerna kommer. Det är 20-23/12 då det brukar skakas om något.
För oss i Norrköping har året tyvärr präglats mycket av politiska ifrågasättanden av kulturen och där har vår ena biograf hamnat i skottlinjen. Med argument som att kulturen behöver bära sig själv är risken att vi efter decennier av uppbyggande faller ner och tillbaka till den era då ”Sandrews” stängde och Norrköping hade enbart Filmstadens repertoar att tillgå (som då dessutom i huvudsak handlade om fantasilösa storfilmer). Många av samhällets instanser bär inte sig själva, som utbildning och sjukvård. Jag trodde i min enfald att pandemin skulle ha lärt oss vissa saker, varav en lärdom var att vi uppenbarligen behöver mer än att bara överleva. Själen behöver också näring. Kulturens värde trodde jag blev uppenbart men i stället är vi fast i diskussioner om huruvida vi som kommun har råd med en kommunal biograf. Jag låter ekonomer ta sig an den frågan, i stället undrar jag om vi som kommun har råd med enfald och begränsningar. Kulturen är ett sådant område som bygger samhällen långsiktigt. Jag önskar innerligt att vi i framtiden inte hamnar i att önska oss filmer som aldrig kommer hit.
Bäst just nu: ”Monster” som hade premiär 22 december är ute just nu.
Mest oväntat just nu: ”Wonka” har faktiskt viss charm och är mysig i stunden.