Film
Women Talking
Cnema
Regi: Sarah Polley
I rollerna: Rooney Mara, Claire Foy, Jessie Buckley, Judith Ivey, Sheila McCarthy, Kate Hallett, Michelle McLeod, Ben Whishaw, Frances McDormand m fl
Betyg: 5
Det räcker inte att som regissör ha en vision för sin film. Ett helikopterperspektiv samtidigt som du bemästrar detaljer blir i kombination oslagbart. Sarah Polley, en gång mest känd som skådespelare, är ett strålande exempel på det. Hennes filmer är ofta en uppvisning i vad regi tillför när det är som bäst. I "Take This Waltz" lyckades hon exempelvis skildra glädje och hopplöshet i fusion, något som ofta känns i livet men svårt att gestalta i ett berättande. Polley är på de flesta sätt en mycket medveten filmmakare som både menar något med det hon gör och anstränger sig för att sätta ihop sitt verk till en gjuten helhet.
"Women Talking" är baserad på Miriam Toews roman med samma namn. Den i sin tur tar sitt ursprung från en verklig händelse hos en mennonitkoloni i Bolivia. I flera år råkade kvinnor ut för övergrepp i sömnen, vilka skylldes på djävulen av deras män. Till slut avslöjades det att en del män i kolonin hade gjort dem medvetslösa i sömnen och därefter våldtagit dem. I filmen vaknar kvinnorna med blåmärken på låren och blod på kläder och lakan. Medan männen är iväg i staden för att betala borgen för förövarna har kvinnorna två dygn på sig att göra ett val. Stanna och förlåta, stanna och ta till kamp eller lämna. En gruppering väljs ut för att avgöra vilket av de mest populära alternativen kvinnorna ska ta, slåss eller ta sig därifrån. Toews har sagt att hennes roman är en handling av kvinnlig fantasi. Vilket man som tittare bör ha med sig de stunder känslan av realism vacklar.
Trots att ett ofantligt obehag sprider sig i kroppen av "Women Talking" är den samtidigt en källa till hopp. Hela berättelsen fungerar som en allegori för hur kvinnor har det i världen, överallt. Den blir nästan biblisk och kommunikativ med publiken. Trots obehaget lyser kvinnorna av styrka och bestämdhet. Luc Montpelliers mästerliga och dova foto ger liv till varje bild medan Hildur Guðnadóttirs musik höjer allvaret. Skådespelarna ger tillsammans en mångfald av perspektiv och manuset gör precis samma sak. Summan av alla delar är en genomträngande, intelligent, existentiell och berörande film. Det är en befrielse att regissören inte är rädd att dyka djupt och vara ytterst vuxen.