Den svartvite flugsnapparhanen har hittat en liten dam. Tillsammans flyger de in och provar holkarna. Bara hon vill! I den stora skrakholken vid vattnet dånar det dovt. Bara storskrakhonan vill stanna! Det är för mycket spänning i luften för en äldre dam.
Idag åker jag ut med två vänner på backsippeskådning. En av dem är guide och lotsar oss fram till Lindstorpskulle i backarna i Djursdala, där de fridlysta skönheterna växer. Backsipporna har stora djupt violetta, klocklika blommor och håriga stjälkar och blad. När man tittar på den öppna blomman ser man ett knippe gula fruktspröt samlade i mitten som på en nåldyna. Backsippan lär vara mycket giftig. Därför lämnar de betande djuren den ifred. Så kan vi njuta av de avbetade kullarna fyllda med vippor av backsippor. Naturligtvis är den fridlyst. Naturen i Djursdala påminner starkt om Brösarps backar, fast mera storslagen och den befinner sig för mig på körvänligt avstånd strax utanför Vimmerby vid Djursdala hembygdsgård.
Varje gång jag får vara med om en naturupplevelse så är det som om jag är nollställd och ser eller hör den för första gången. Så är det här i Djursdala, där upplevelsen blir intensiv och nästan omskakande. Jag tar kort med telefonen, vilket alltid blir en besvikelse. Glöm det där med kort, lägg in bilderna i själen, människa. Det räcker gott.
Vår guide är 90 år och har bott och cyklat omkring i de här trakterna hela sitt liv. Han är fylld av berättelser om natur och människor i trakten och vår vetgirighet är stor. Så är sjön Juttern, som ligger inom synhåll från backsippekullarna, Sveriges renaste sjö för bad.
Plötsligt hör vi göken nära. Den som brukar vara så skygg. Men inte här vid Djursdala hembygdsgård. Den flyger omkring oss och sätter sig i träden och gal. Besynnerligt. Tänk att få en så fin anblick av göken! Den är oväntat slank och medelstor. Vi undrar om den möjligen matas vid borden i parken? Naturligtvis inte. Den är bara nyfiken eller lider av våryra.
Förr ansåg man att göken hade spåförmåga. Om han till exempel satt på en bar kvist och gol då blev det dålig skörd. Så hör man än idag folk som säger; södergök är dödergök, västergök är bästergök, östergök är tröstergök och norrgök är sorggök. I så fall gav den gök vi observerade alla budskapen.
Mer intressant är en dikt av en lärjunge till Linné, där det slås fast att om man står under ett träd där göken gal då ska man räkna antalet galande. Lika många år ska det ta innan man blir gift. Tur jag har det bakom mig, annars blev det inget gifte före 100.
När man som vi har ett vandrande och åkande lexikon i form av en 90-åring med sig så får man ta vara på guldkornen. Han strödde dem inte förgäves. Så passerade vi Tuna där Sveriges minsta bibliotek stod uppställt i form av en plastlåda vid busshållplatsen. En ännu större raritet får man nog säga att det lilla ”hembygdsmuseet” i Ishult var. En egensinnig lärare, hurra för sådana!, tackar vi för detta. På något sätt var han inte ense med den lokala hembygdsföreningen och tog sin Mats in i sin egen skola.
Att trakten runt Djursdala var fylld av blommande körsbärsträd ökade verkligen på våryran.