Ni som tog del av förra krönikan minns nog att jag offentligt lovade att ge mig på övningen “Tio dagar utan klagan”, där jag, oavsett yttre påfrestningar, skulle behålla mitt lugn och möta varje motgång med acceptans och tålamod.
Inget gnäll, ingen klagan, inte verbalt och inte med kroppsspråket. I samma stund som krönikan gick i tryck ångrade jag min impulsiva idé men ett löfte ska man hålla.
Första maj gick startskottet.
Arbetarnas dag.
Tålamodets och fridfullhetens dag.
För att vara tydlig, jag uppnådde inte 100% av mina uppsatta mål. Utmaningen var svårare än jag föreställde mig, trots att jag inte är en nämnvärt klagande person.
Men jag gav det en ärlig chans.
När jag var på väg in i klagosång, var min omgivning snabb med korrigerande samtal. Jag föreslog att tonåringarna skulle slå följe, ty det är trevligare med sällskap i fallet, men de gav mig kalla handen, med anledning att de nu såg sin chans att testa faderns karaktär.
Det är också en sorts kärlek. Jag hade inte behövt mina döttrar som motståndare, ty det fanns nog med trösklar.
Vi inleder med den förbannade kassakön. Det är besvärande nog att stå i köer efter en dag på jobbet, med påträngande hungerkänslor. Det blir inte bättre av att kön är orörlig, att det sitter en nyanställd stackare i kassan och att kunderna aldrig är förberedda. Det ska springas tillbaka i affären efter bortglömda varor, det ska letas efter betalkort och det ska framföras protester som kassörskan ska behöva hantera. Sist i kön står jag, en trött och hungrig “Ove” som har avlagt ett löfte om att varken sucka, klaga eller göra obscena gester.
Jag får inte klaga.
Ett löfte är trots allt ett löfte.
Här gäller det att skifta mindset från grinig gubbjävel till fridfull munk. Från ingenstans frammanade jag inlevelseförmåga. Jag ställde mig utanför skalet och föreställde mig hur genant det måste vara för de stackare som sprang runt i affären efter bortglömda varor. Jag
visade medlidande med de arma människor som inte hittade betalkorten och mest led jag med den stackars kassörskan. Jag gav mig fan på att vara en bättre människa än jag egentligen var och väl framme vid kassan gav jag kassörskan ett leende och berömde henne för hur snyggt hon hanterade stressen.
Jag fick ett leende och ett tack tillbaka och det gjorde min dag…
Trafiken var ett annat kritiskt moment. Idioter som inte blinkar, idioter som kör vårdslöst och idioter som inte håller avståndet. Nyligen hamnade jag i bilköer både till och från jobbet.
Arbetsdagen förlängdes med två timmar och inte blev det lättare med sprängfylld urinblåsa.
Jag grävde i min andliga verktygslåda och hittade till slut rätt strategi, nämligen distraktion.
Istället för att tuta eller visa fingret mot medtrafikanterna, började jag istället ägna mig åt andra sysslor. Jag ringer mamma, tömmer mailboxen, nätshoppar, byter ljudbok, spelar Wordfeud och stretchar axlarna. Plötsligt har frustrationen släppt och när trafiken flyter igen
tackar jag för egentiden.
Den svåraste fasen utspelades på hemmaplan. Tonåringarna vet precis vilka triggers jag har.
Vid närmare eftertanke klagar, tjatar och gnäller jag på dem varje dag. Det gäller allt från att stöka till i rummet, kliva över soppåsar, ställa in tomma mjölkpaket i kylen eller lämna kvar tomma toalettrullar på badrumsgolvet. Små grejer med ständiga upprepningar. All klagan det senaste decenniet har kretsat kring dessa banaliteter. Det är minerad mark och det finns ingen universalstrategi för att undvika konflikter. Här handlar det om att hålla emot till vilket pris som helst, oavsett om det leder till spända käkar, bita sig i egen tunga eller djupandas. Det funkade, i alla fall åtta dagar av tio.
Efter tio dygn var jag utmattad av godhet. Även om jag hade en bit kvar till helgonutnämning var jag nöjd. Det som förvånade mig var att behovet av att få utlopp för det ackumulerade missnöjet var borta.
Jag hade ingen abstinens. Halleluja.
Det vore överilat att prata om någon personlighetsförändring, ty jag är fortfarande en grinig gubbe som alltid vill ha det på mitt sätt. Men, och detta är framsteget, jag medvetandegjorde en mer sympatisk sida av mig själv. Just medvetenheten om hur mycket tid och energi jag lägger på missnöje, i stort som smått, var den stora vinsten i denna banala utmaning.
En dos medvetenhet.
En dos förändringsvilja.
En dos beslutsfattande.
En dos strategier.
Där har vi nog receptet för att förpassa Ove till periferin och bejaka den inre buddhistmunken.
Frid vare med er!