Att under tio dagar undvika att klaga, gnälla och visa missnöje. Eftersom jag inte betraktar mig som gnällig, tänkte jag att det skulle bli enkelt. Ack vad jag bedrog mig. Redan under andra dagen tog jag ett återfall i klagan efter en inre strid med knutna nävar i byxfickan och spända käkar.
När jag nyligen läste att en av mina FB-vänner hade genomfört övningen, tänkte jag att det var dags igen. Av en slump ramlade jag dessutom över en bibeltext som bekräftade mitt behov av karaktärsdaning: “Du förvandlade min klagan till dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.” (Psaltaren 30:12)
Jag värderar svårighetsgraden i paritet med att sluta med snus eller kaffe, det vill säga mer eller mindre ouppnåeligt. Det kommer att bli utmanande och även om jag skulle trilla dit på något reflexmässigt okynnesgnäll, tänker jag slutföra utmaningen. Den kräver dock förberedelser så jag har förlagt övningen från den första maj och tio dagar framåt. Reglerna är enkla. Att styra tankarna är svårt, men att styra reaktioner och ordval är möjligt.
Under tio dagar får jag inte uttrycka någon klagan, inte uttrycka något missnöje eller på annat sätt visa frustration. Jag får inte klaga på ryggont eller sömnlöshet. Jag får heller inte klaga på elsparkcyklar, folk som tränger sig i köer eller på folk som inte plockar upp efter sina hundar.
Jag får inte ens klaga på IFK Norrköping, oavsett om de förlorar med 0-5 och hela laget borde bytas ut.
Nej, under tio dagar är förväntningarna att jag ska ta alla motgångar med jämnmod. Jag får tänka “Vad i helvete sysslar den idioten med?” men inte uttrycka det. Det här är en övning i självbehärskning och karaktär. Det är ett högt berg att bestiga för en Ove-personlighet, men från och med första maj kommer jag att hantera motgångar som en fridfull munk, möjligtvis med spända käkar, men beslutet kvarstår. Inte minst eftersom jag nu annonserar det i en krönika.
Men nu har jag två veckors förberedelsetid och nu måste all inneboende klagan och frustration ut ur systemet. Jag måste gnälla av mig medan tid finns. Det finns en del barlast som måste få brisera innan startskottet går. Ni som har tonårsdöttrar känner säkert igen er i
citatet: “Having a daughter is like having a little broke best friend who thinks you´re rich”. Betänk även att tonåringar generellt är usla på hushållsarbete, som att plocka ur diskmaskinen och gå ut med soporna. Om du även adderar otyget att smyga in mat på rummen och
“glömma” att plocka ut porslinet på några dagar, är klagosången befogad. Den skiten måste ut ur systemet.
Klagosången är även tillämpbar på gymmet, när tonårsgrabbar ockuperar en träningsstation; inte för att träna, utan för att scrolla på mobilerna, ta selfies och dricka energidryck. Själva träningen borde klaras av på fem minuter och eftersom jag är en vän av ordning, tar jag mig rätten att klaga. I trafiken är klagan främst riktad mot långtradarchaufförer som självklart ska köra om en lika långsam kollega, helst i uppförsbacke med slirigt underlag. I kassan på Coop är det åter dags för “berättigad” klagan, dels över otyget att leta efter betalkortet först när de är framme vid kassan eller när någon kommer på att en vara har glömts och ska springa runt i affären och leta efter den. Den högsta klagan riktas mot mitt kära IFK Norrköping.
Förväntningarna inför varje säsong är skyhöga och varje gång (undantag var 27:e år) infinner sig besvikelsen över det undermåliga spelet, de överskattade nyförvärven och över att vandra Kungsgatan hem efter ännu en bitter förlust. Den skiten måste också ut ur systemet. Men när klagan har ebbat ut är jag redo för det tio dagar (vilket kan kännas som tio år) långa löftet om att inte klaga på någon eller något över huvud taget. Huruvida jag lyckas får vi återkomma till, men om ni möter en medelålders imploderande man med spända käkar i
början av maj, lämna honom ifred. “...och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, ingen sorg och
ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”. (Uppenbarelseboken, 21:4)
Kanske förblir allt som vanligt.
Kanske är undrens tid inte förbi.
Kanske blir jag en mer fridfull människa.
Kanske lämnar Ove min skepnad.
Den som lever får se…