I förra krönikan skrev jag att skotten mot Trump gav Biden chansen att mjölka tiden till konventet och därmed säkra nomineringen i smyg. Nu har han avböjt omval så tji fick jag, men hans återbud är en ny plot twist i den dokusåpa som är USA:s presidentval. Han stöder även vicepresident Harris och skälet är glasklart: pengar.
Väldigt förenklat drivs politiska kampanjer i USA i bolagsform. Skälet är juridiskt då intäkter och kostnader omfattas av särskilda redovisningsregler (Trump dömdes i New York för just bokföringsbrott) vilket gör att Biden och Harris är ensamma ”firmatecknare” för deras kampanj. Om en av dem hoppar av kan den andre fortsätta ensam eller med någon annan. Men om båda hoppar av måste donationerna återbördas till givarna då politiskt donerade pengar inte kan överlåtas till en annan kampanj. Däri ligger sannolikt huvudskälet till Bidens stöd för sin vice.
Givet den korta tiden till konventet (19 augusti) och valet (5 november) har Demokraterna varken lust eller tid för en uppslitande intern nomineringsstrid. Att partietablissemanget skulle ersätta den första realistiska svarta presidentkandidaten med någon annan skulle inte se bra ut och sannolikt alienera tunga delar av väljarbasen. Tiden för andra kandidater att kampanja är knapp eller så vill de ogärna utmana en sådan historisk kandidat då det kan bita dem i ändalykten om fyra år om Harris skulle förlora mot Trump. Därför ligger det i allas intresse med en snabb och enig uppslutning bakom henne. Valet av vicepresidentkandidat kräver dock ingen formalia utan det är presidentkandidaten själv som väljer sin parhäst.
Valet av medkandidat har symbolisk och identitetspolitisk betydelse. Hänsyn tas till bakgrund, ideologi, politik, geografi, valtaktik och medial lyskraft där kompletterande egenskaper lyfts fram. Trump valde JD Vance vars bakgrund antas attrahera arbetare och oberoende där Trump varit svag. I praktiken är valet av vice viktigast i samband med konventet. Därefter blir denne en av många olika, om än tung, kampanjtalare som sprider budskapet, men det mediala och politiska fokuset riktas alltid mot huvudkandidaten.
Som första svarta kvinnliga presidentkandidat med reell segerchans är Harris kandidatur unik, men med tre stora problem. Hennes presidentkampanj 2020 präglades av inkompetens och hon tvingades lägga ner långt innan första primärvalet. Som vicepresident har hon varit lika svag som osynlig. Hon talar ofta lika obegripligt som Biden där hon upprepar och blandar ord och fraser till en förvirrad ordsallad och hennes nervösa skratt hörs vid de mest olämpliga tillfällen. Dessutom är hon om möjligt bitvis än mer impopulär in Biden.
Men. Om nu Harris blir nominerad har hon en unik möjlighet att skaka om spelplanen i grunden. Genom att välja Michigans guvernör Gretchen Whitmer som sin vice skapas ett helt nytt narrativ som media och många Bidenkritiska demokrater skulle köpa direkt. En all-female ticket ger en nyskapande kontrast där två framgångsrika kvinnor ställs mot två ärkekonservativa män – en rabiat abort-taliban och en dömd sexförbrytare. USA skulle snabbt ses som ett progressivt land som återtagit etiketten the Land of Opportunity. Både Harris och Whitmer har starka personliga CV:n som kräver nya retoriska angreppsvinklar från en oerfaren Vance och en tarvlig, misogyn och xenofobisk Trump. Efter konventet vet vi vilka kandidaterna blir; än hinner du gå till bookmakern.