Debatt: Välfärdens grundproblem är knappast ett marknadsmisslyckande

Socialdemokraterna tar fram en ny politik och partiet lovar nu att "städa upp marknadskaoset" i välfärden. Det är huvudbudskapet i ett tal från partiledaren Magdalena Andersson där hon pekar ut partiets strategi framåt. Magdalena Andersson glömmer dock att 84 procent av landets grundskoleelever idag går i en kommunalt driven skola och bara 16 procent i friskolor. Av den totala verksamheten inom vård, skola och omsorg utförs bara 18 procent av privat regi och 82 procent i offentlig regi. 

Att mot bakgrund av dessa data hävda att välfärdens grundproblem skulle vara ett marknadsmisslyckande ger ingen korrekt politisk vägledning för eventuella reformer. Risken med en sådan retorik är att partiet missar grundproblemet i skolan i synnerhet och i välfärdssektorn i allmänhet.

1. Brist på kontinuitet är skolans grundproblem

Lärande organisationer är känsliga för personalbyten och kontinuiteten i verksamheten är en förutsättning för elevernas lärande. Både nationella och internationella studier visar att lågpresterande skolor uppvisar för många lärar- och rektorsbyten som hindrar kontinuitet och likvärdighet. Detta ger sämre skolresultat oavsett regiform eller elevbakgrund. För många lärarbyten ger generellt lågpresterande skolor och skapar en dominoeffekt som värst drabbar elever med lägre socioekonomisk status, nedsatt funktion eller annan etnisk bakgrund. 

 I rapporten "Huvudmannens arbete för kontinuitet på skolor med många rektorsbyten" konstaterar Skolinspektionen att många rektorsbyten riskerar försämra elevernas förutsättningar att nå målet. Skolor med negativ resultatutveckling kännetecknas av frekventa lärarbyten och täta rektorsbyten. Viktiga framgångsfaktorer för att vända negativa skolresultat är just att säkra kontinuiteten, vilket är svårt att vidmakthålla vid många rektors- och lärarbyten.

2. Långvarig systemspricka i skolans styrning

Bristande kontinuitet i skolan förvärras av kombinationen av kommunalisering och friskolereformen som gör att det svenska skolsystemet idag har alltför många styraktörer, på både nationell och lokal nivå. Ansvarsfördelningen är inte tydlig, och ansvar och befogenheter hänger inte alltid ihop. Systemet är splittrat och det finns inget sammanhållet nationellt skolsystem. I dagsläget ansvarar staten tillsammans med omkring 1600 olika huvudmän för utbildningen i grundskolan och gymnasiet. Skolan styrs idag på olika sätt i 290 kommuner. Till detta bör läggas 828 fristående skolenheter inom grundskolan och 460 fristående skolenheter inom gymnasieskolan som styrs av privata huvudmän. 

Detta är en systemspricka som nu har pågått i mer än 30 år och har inte gynnat skolsystemet och utvecklingen tycks gå mot allt sämre resultat när det gäller likvärdighet och skolresultat. Bristande systemintegrering mellan olika styraktörer försvagar styrningsstrukturerna avsevärt och detta leder till både försämrad likvärdighet och sämre skolresultat.

Det råder idag en politisk oenighet angående skolans huvudmanskap och styrning. De befintliga utredningarna är många, men ingen av dessa har kommit fram till ett användbart beslutsunderlag för hur likvärdigheten och skolresultat i skolan ska förbättras.

3. En systematiserad välfärdsbyråkrati fördyrar välfärden i onödan

En annan systemspricka är den invasiva byråkratin inom offentlig sektor. Resurser som borde styras till kärnverksamheten används idag inom ledningsfunktioner, administration eller politisk organisation. Resultatet blir ett gigantiskt resursslöseri med sämre välfärd kombinerat med stora offentliga utgifter som följd.

En lösning är en avbyråkratiserad offentlig sektor, där myndighetsinstruktioner, regleringsbrev och styrsignaler till kommuner och regioner reformeras för kunna styra skattemedel till  kärnverksamheten. På så sätt blir den offentliga förvaltningen mer träffsäker för att på ett bättre sätt än idag  tillgodose medborgarnas behov. Uppskattningar baserade på internationella jämförelser visar att en avbyråkratiserad modell för den offentliga sektorn skulle kunna årligen frigöra motsvarande  300 miljarder kronor från onödiga strukturer och sidoverksamheter som istället skulle föras över till välfärdens kärnverksamhet eller användas för att sänka skatter vid behov. Dessa åtgärder föreslås av mig i en helt ny rapport med titeln ”En avbyråkratiserad förvaltning kan ge bättre tillväxt och välfärd för 300 miljarder kronor lägre skatter”