De medborgare som bor i och har rätt att vistas i Sverige, har rätt till den svenska välfärden och behöver inte tigga för sitt uppehälle, även om de har hamnat i obestånd. Därför är det inhemska tiggeriet i princip obefintligt. I detta sammanhang är det fel att förbjuda eller begära tillstånd för att tigga, eftersom uppkomsten av tiggare bland våra egna medborgare skulle fungera som en varningssignal, och visa att välfärden är på väg att försämras. Politikernas roll är att motverka fattigdomen, inte att dölja den, anser jag.
Det utländska tiggeriet utförs av utländska EU-medborgare, som inte har uppehållsrätt i Sverige , eftersom de inte anses vara självförsörjande. De missbrukar den fria rörligheten som Schengenfördraget erbjuder, och på det sättet kan de utvisas från Sverige med hjälp av samma fördrag.
Mer att läsa: Ordning på tiggeriet.
Jag har förståelse för förslaget från Eskilstuna kommun och att Lars Stjernkvist tycker att det kan vara en intressant väg att gå för Norrköpings kommun. Men som man kan läsa i artikeln, är förslaget svårt att förankra, i redan gällande lagar, och också svårt att tillämpa av enskilda kommuner. Sådana förslag behövs egentligen inte.
Enligt Schengenfördraget, bör en unionsmedborgare ha rätt att uppehålla sig i ett medlems- land upp till tre månader, utan andra formaliteter än att inneha ett giltigt identitetskort eller pass. Men om det visar sig att unionsmedborgaren missbrukar den fria rörligheten kan denne utvisas omedelbart, oavsett hur länge vistelsen i medlemslandet har pågått. Enligt fördraget kan rätten att röra sig fritt begränsas av hänsyn till allmän ordning , säkerhet och hälsa.
Det står också att medlemsstaterna har rätt att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sig mot missbruk av rättigheter eller bedrägeri.
Sverige kan följaktligen avvisa människor som missbrukar den fria rörligheten, vilket EU-tiggarna gör, utan att behöva stifta nya lagar, bara genom att tillämpa Schengenfördraget. Beslutet och verkställandet av beslutet ska dock fattas på riksnivå.
Genom Stefan Löfvens och regeringens handfallenhet gentemot tiggeriproblemet, försätts Sveriges kommuner i en besvärlig situation och tvingas att komma med svårtillämpliga och onödiga förslag.