Olle Vikmång (S), Christian Widlund (C) och Robert Nordman (MP) (Folkbladet 15/3) envisas med att marknadsföra vindindustrins mantra. Det går fort att bygga vindkraft – särskilt landbaserad. Det är dessutom billigt. 

Vad debattörerna påstår är att det behövs mer el och att ”det (är) landbaserad vindkraft som har de tekniska och ekonomiska förutsättningarna att stå för det tillskottet”. Tidshorisonten för den snabba ökningen är satt till 2027. 

Tror debattörerna verkligen på att det i Norrköpings kommun kan byggas landbaserad vindkraft som är driftsatt och som levererar el 2027? I så fall är det en tro mot bättre vetande. 

Den förra regeringen bekymrade sig över den tidsåtgång som tillståndsförfarandet tog i anspråk och tillsatte en utredning, Miljöprövningsutredningen, SOU 2022:33. I den konstateras:

• ”Lösningen finns dock inte i enstaka stora förändringar av ett i huvudsak fungerande system (eg kurs), utan i de många små förändringar vi föreslår”. 
• Utredningen konstaterar vidare att ”den faktiska problembilden och var de relevanta lösningarna därmed finns”, är svår att upptäcka. 

Möjligheten att förkorta tillståndsprocessen annat än marginellt framstår mot den bakgrunden som mycket liten. 

Regeringen har även ställt sin förhoppning till Incentivutredningen, som förväntas lämna sitt slutbetänkande under innevarande månad. När det gäller tidsåtgången för att etablera en storskalig vindkraftsanläggning sägs i direktivet till den utredningen (Dir 2022:27, s 3) bl a 

• ”Ledtiden från utredning till byggfas beräknas till 9–11 år för landbaserad vindkraft och till 10–12 år för havsbaserad vindkraft. Tiden från kommunal tillstyrkan till byggfas beräknas till 7–9 år för landbaserad vindkraft.”

Det är ju möjligt att debattörerna tror att det finns genvägar och att tillståndsprövningen egentligen inte behövs – en ren formsak. Men då inställer sig nästa problem. Från byggfas fram till dess att en vindkraftsanläggning satts i drift går det åt tid för detaljprojektering, upphandling och en del andra praktiska detaljer, t ex att få till stånd en anslutning till stamnätet. 

I den numera avsomnade ärendet Klintaberget utanför Simonstorp ville Holmen ha 7 år på sig att bygga och driftsätta anläggningen. Det betyder kortfattat att om tillstånd till vindkraft lämnas omgående, utan någon prövning – vilket i och för sig strider mot alla rättsprinciper – kan man inte påräkna att en ny anläggning skall vara driftsatt före 2030. Om man därtill utgår från att tillstånd skall lämnas först efter en rättssäker miljöprövning är det mer realistiskt att tänka 2040. 

Väderberoende el finns i överflöd när det blåser. I tidskriften Affärsvärlden kommenteras den saken:

• ”Investerare och vindkraftsföretag har troligen också underskattat vindkraftens ”kannibaliseringseffekt”, som innebär att när det blåser så pressas priset för alla aktörer”.

Enligt Affärsvärlden fungerar inte vindkraftsbolagens ekonomiska kalkyler.

• ”många vindkraftsparker brottas med så allvarliga problem att bolagen bryter mot finansiella åtaganden gentemot långivarna, visar Afv:s granskning”. 

Kanske är det så att den statliga kinesiska energijätten China General Nuclear Power Group, CGN – den i särklass största ägaren till svensk vindkraft – har andra avsikter än att tjäna pengar på att leverera el. Det känns inte heller betryggande. Det är dags för debattörerna att tänka om och tänka rätt.