Det var med förvåning jag läste flera av Karin Jonssons uttalande i Folkbladet den 24 mars. Hon säger där att hon inte tror att Norrköping kommer att verkställa övertagandet av vägföreningarna i kranskommunerna. Bland annat pekar hon på de stora kostnaderna för vägföreningarna. Men Karin, det är ju kommunala beslut som orsakat de stora kostnaderna.
Det tjänstemannaförslag som låg till grund för fullmäktiges beslut, är, som jag skrev i min förra insändare, unikt för Sverige. Bland annat innebär beslutet höga konsultarvoden. Varför Karin ska Norrköping blanda in dyra konsulter i en process som övriga kommuner klarar tillsammans med vägföreningarna? Jag använde Linköping som exempel i min förra insändare. Nu kan jag ta exempel från Eskilstuna. Där gjorde kommunen och respektive vägförening en gemensam besiktning. Allt till minimala kostnader, mot miljonbelopp i Norrköping. Miljonkostnader som kommunen påtvingar vägföreningarna. Jag har, milt uttryckt, känslan att dagens politiker styrs för mycket av tjänstemän. Tjänstemän, som enligt min uppfattning, genom åren, visat en inte särskilt positiv attityd mot kranskommunerna.
Ett mycket märkligt argument är när Karin säger att det blir för dyrt för kommunen att ta över vägföreningarnas kostnader. Hon måste ju då avse de kostnader kommunen återförde på kranskommunerna och som de således står för i dag. Det som är för höga kostnader för kommunen är det tydligen inte för kranskommunerna. Det är i högsta grad ett erkännande av de orättvisor kranskommunerna pekar på.
Det som också förvånar mig är att nämnden överväger att inte följa beslut taget i fullmäktige. Om nämnderna struntar i fullmäktigebeslut är det en demokratifråga av rang.
Uttalar sig Karin med de övriga kommunalrådens goda minne? Om inte, är det intressant att få ta del av deras uppfattning. En sak visar Karins uttalande. Rättvisa för de som bor i kranskommunerna verkar inte vara någon aktuell fråga för dagens kommunledning. Lika behandling borde vara en principiellt viktig fråga för politiker.