När jag läste Sture Valunds insändare om vägföreningen i Åby kände jag frustrationen stiga över kommunens svek mot de överenskomna villkoren i samband med kommunsammanslagningen
Jag var själv med på den tiden som sammanslagningen mellan Norrköping och kranskommunerna skedde. I de förhandlingar som fördes var den nya kommunens ansvar för skötsel och underhåll av vägarna en viktig frågorna. De då tongivande politikerna i Norrköping, Wernersson och Jarméus, var ense med kranskommunerna om att den nya kommunen på ett likartat sätt skulle ansvara för skötsel och underhåll av vägar, grönområden, allmän platsmark o.s.v. och det skrevs avtal om detta. Vägföreningarna skulle finnas kvar och uppbära statsbidrag som överfördes till kommunen på samma sätt som i de tidigare kommundelarna. Det visade sig vara ett misstag att behålla vägföreningarna. När kommunen senare letade efter besparingar hade en ny generation politiker inga samvetskval över att helt sonika säga upp avtalet om vägunderhåll och vältra över kostnader på många miljoner på de som bor i kranskommunerna.
Men ytterområdenas skattebidrag till gatorna i Eneby, Smedby, Ektorp, Skarphagen m.m. tar man emot. Så dels ska de som bor i ytterområdena betala eget vägunderhåll och dels vara med och betala till gatorna i Norrköping
För några år sedan beslutade fullmäktige att kommunen skulle ta över vägföreningarnas verksamhet igen. Det går verkligen trögt. Viljan att verkställa beslutet verkar låg. Dessutom är villkoren från kommunen unik för Sverige, enligt juristerna på Riksförbundet Enskilda Vägar.
I exempelvis Linköping beslutade man att kommunen skulle ta över vägföreningarna i förorterna och efter förrättning blev kommunen huvudman. Vägföreningarna avskaffades. Enkelt och rättvist.
Någon i dag tongivande politiker får gärna förklara varför innevånarna i kommunen inte ska behandlas rättvist.