Elisabeth Olofsson lyfter en viktig och angelägen fråga i Folkbladet 13 maj. Det är tyvärr känt att ME-patienter ofta hamnar mellan stolarna och att bemötandet många gånger brister i vården. Det är givetvis inte acceptabelt. ME-patienter ska – liksom alla andra patientgrupper – kunna känna sig trygga med att vården finns där, när den behövs. 

Men där är vi alltså inte idag, det är tydligt. Som skribenten skriver finns mottagningar för långtidscovid i vårt län (även om mottagningen på US nu stänger ner och primärvården kommer få ta ett större ansvar för den patientgruppen), med väldigt positiva resultat. Där samlas en mångfald av kompetenser runt patienten med fokus på hur patienten ska få utredning, stöd och behandling. Då besvären och behoven ofta liknar varandra borde det finnas mycket kunskap och erfarenheter att använda även för ME-patienter. 

Som politiker kan jag inte göra bedömningen exakt hur vården ska vara uppbyggd för ME-patienter. Det är något som professionen i vården måste avgöra utifrån sina kompetenser. Men vad som däremot är tydligt är att vården idag brister när det kommer till ME-patienter och att åtgärder krävs för att komma tillrätta med det. Jag kommer lyfta frågan vidare för att säkerställa en bättre ME-vård, som mycket väl skulle kunna vara genom en specialiserad mottagning.  Men primärvården spelar också en viktig roll, där riktlinjer krävs för handläggning och rutiner för hur patienter ska få utredning, stöd och behandling.